Statslös och inlåst sedan 80 dagar: Asylrörelsen kräver uppehållstillstånd åt Yasin Elyasi

Yasin Eliyasi. Foto: Idris Rashidi

Av Asylrörelsen Stockholm arbetsgrupp för Yasin Elyasi
Idris Rashidi, Mattias Bernhardsson, Rasool Benavand, Juri Semjenov, Ebba Elena Alexandra Karlström, Hanna Lucia Tellholt, Harald Wagner och Maria-Teresa Tess Asplund

- - - - - -
I över 80 dagar, sedan den 31 oktober förra året, har Yasin Elyasi suttit inlåst på förvaret i Märsta. Han behandlas som en brottsling av Migrationsverket och är i nuläget berövad på det mesta vi andra tar för givet. Vilket brott har han då begått? Migrationsverket bedömer det som ett brott att han försökt rädda sitt eget liv.

Yasin är kurd som riskerar utvisning till Iran ett land där alla regimkritiker jagas, fängslas och dödas. Lördagen den 24 december 2011 avrättade den Iranska regimen nio personer, rapporterar Kurdiska Demokratiska Partiet i Iran, PDKI. Bara under några dagar i januari har 36 personer avrättades i Iran.
Iranska regimen förtrycker kurderna mer och mer. Regimen är aktiv i sin kontroll av speciella kurdiska områden och har militariserat dom. Förra året var det 200 000 militärer. I år är dom ännu fler.
För 6 år och 3 månader sedan kom Yasin Elyasi till Sverige som ensam 18-årig utan något att återvända till. Hans dilemma är att han inte ens har något eget land att återvända till. Yasin är född och uppvuxen i ett flyktingläger i Irak.

Asylrörelsen träffade Yasin på Migrationsverkets förvar i Märsta. Yasins egen berättelse är följande:
"Jag heter Yasin Elyasi och är 23 år gammal. Min far hette Faraj Elyasi och han var medlem av PDKI. Jag vet inte om min far lever idag, mitt senaste minne av honom är från 2003, det var det år då USA gick in i Irak. Då var jag 14 år gammal och jag och min familj bodde i flyktinglägret Al-Tash. Det rådde ett kaos i lägret, det var krig runtomkring det och man kunde höra bomber falla. Lägret höll på att stänga och folk som hade bott där flydde till olika delar av både Irak och Iran. När Al-Tash stängde och min familj splittrades, fick jag hjälp av en familj som hade bott bredvid oss i lägret. Jag fick följa med till staden Kalar, som ligger nära Sulemaniya i Norra Irak och jag fick bo hos dem under några år. När jag var 18 år fick jag hjälp att fly från staden Kalar till Sverige. Jag kom då till Lessebo i Småland, och bodde på en flyktingförläggning där. Sedan dess har det gått 6 år och 3 månader och jag har kämpat för två saker: för att få permanent uppehållstillstånd här i Sverige eftersom jag inte har någonting att återvända till och jag har fått kämpa hårt för att få den läkarvård jag behövt.
Jag hade länge haft problem med min hälsa. Efter att jag hade varit ett år i Sverige, drabbades jag plötsligt en dag av svår yrsel, jag ringde mina vänner som kom till mig och tog mig till sjukhus. Jag var där i 3 dagar och sedan skickade dem hem mig, men jag hade fortfarande så svår yrsel att de till slut ringde på ambulans, som tog mig till sjukhuset i Lund. I Lund fick genomgå en hjärnoperation och var kvar på sjukhuset i 40 dagar. Läkarna berättade för mig att hjärnoperationen hade behövas göras p g a problem som uppstått som en konsekvens av ett hjärtfel jag hade. Läkarna berättade för mig att jag även behövde göra en hjärtoperation, men inte kunde få den p g a att jag inte hade något uppehållstillstånd. Jag väntade fortfarande på besked om min ansökan om asyl och 9 månader efter hjärnoperationen fick jag besked om att jag hade fått avslag på min ansökan. Jag hade då fått vänta i totalt 2 år på det beskedet. Detta att jag hade fått avslag på min ansökan om uppehållstillstånd och inte av läkarna fick beviljat den hjärtoperation de hävdade att behövde, gjorde att jag kände mig helt desperat. Jag beslutade mig då för att försöka få hjälp i Danmark i stället.
I Danmark tog man mina fingeravtryck och skickade till Sverige. Från Sveriges sida krävde de att man då att de skulle skicka tillbaka mig till Sverige. Det blev helt obegripligt för mig, detta att Sverige, som avslagit min ansökan om uppehållstillstånd och som nekat mig hjärtoperation, ändå krävde att jag skulle skickas tillbaka dit, höll på att göra mig helt galen. Jag tänkte: "Varför? Varför vill ett land ha mig där men ändå inte ha mig där? Varför får jag ingen hjälp?" Jag började få självmordstankar, jag orkade inte kämpa för mitt liv utan höll på att ge upp det helt. Jag tänkte att jag ville avsluta mitt liv själv för ett sådant här obegripligt helvete vill man inte finnas i.
I Danmark höll man mig i förvar i 40 dagar. Jag fick besöka ett sjukhus, bältad och försedd med handfängsel. Jag frågade mina vakter: "Varför behandlas jag som en fånge? Vilket brott har jag begått?" Läkaren jag träffade i Danmark gjorde en utredning och kom fram till samma sak som man kommit fram till i Sverige, att jag hade ett hjärtfel som behövde opereras. De berättade för mig att om jag kunde stanna i Danmark, skulle de ha beviljat mig en operation, men eftersom Sverige krävde att jag skulle skickas tillbaka dit, så blev jag skickad tillbaka till Sverige.
Till en början hade jag fått nej till operation igen, men eftersom både min läkare och min advokat kämpade för min sak så fick jag så småningom beviljat en operation av mitt hjärta.
När jag befann mig på sjukhuset, fick jag veta att jag fått avslag på mitt överklagande av avslaget på min ansökan om uppehållstillstånd. Det var för mycket för mig. Jag kunde inte fatta hur man först räddade mitt liv och sedan ändå ville skicka iväg mig till dödsfara i Iran. Därför försökte jag bege mig till Danmark igen. Jag försökte på ett desperat sätt försöka lösa min situation och ansöka om uppehållstillstånd där. Jag blev satt i förvar där i 18 dagar och sedan blev jag skickad tillbaka till Sverige. Jag försökte även bege mig till Holland, men även de skickade mig tillbaka till Sverige. En fjärde gång försökte jag åka till Danmark, men blev tillbakaskickad till Sverige. Jag är livrädd för att bli avvisad till Iran, där de hänger människor som mig och jag har försökt rädda mitt eget liv i andra länder, men inget land har hjälpt mig ännu.
Jag har nu väntat på uppehållstillstånd i 6 år och 3 månader. Det första svenska ordet jag lärde mig var "vänta". Jag väntar fortfarande." Slut på Yasins egen berättelse.

Den lag Yasin omfattas av kallas Dublinförordningen. Här är ett typiskt exempel på hur byråkratin drabbar den lilla människan. De länder som Yasin har sökt skydd och hjälp hos, har helt enkelt hänvisat till Dublinförordningen, som säger att de har rätt att skicka tillbaka den asylsökande till det första EU-landet denne sökte till.
Är det rimligt att ett land misshandlar en ung människa på detta vis? Det tycker inte överläkare Kerstin Tolagen på Hjärtkliniken vid Karlstads Lasarett. Kerstin är en av de läkare som varit engagerad i Yasins ärende från början. Kerstins spontana kommentar, när jag ringer henne och berättar att Yasin nu sitter i förvaret i Märsta, är: "Hur länge ska de plåga denne unga man?" Det är en fullkomligt rimlig fråga.

Förutom att det första avslaget tog 2 år, att han till en början nekades operation och att han straffas för att försökt lösa sina problematik genom att söka hjälp i andra länder har man nu även beslutat att behålla kvar Yasin i förvaret efter den, efter 60 dagars förvarshållande obligatoriska omprövningen och nu är man uppe i över 80 dagar. Yasins juridiske företrädare, Baris Bendav, har återigen skickat in en överklagan av det beslutet, men har tror tyvärr inte att Yasin har så stora chanser att släppas ut ur förvaret eftersom Yasin själv lämnat landet flera gånger. Myndigheterna kräver att Yasin själv snällt ska sitta och vänta på att bli avvisad till döden. Är det rimligt? Skulle inte vem som helst som stod inför ett dödshot, springa för sitt liv?

Yasin har som så många andra sprungit in i EU-muren, en mur som omger Fort Europa och att detta fort gemensamt hjälps åt att slänga sina asylsökande utanför muren.
Att det föreligger en risk för dödstraff i och med avvisning till Iran, är något som Migrationsverket tidigare aktivt blundat för, trots att de haft tillgång till mycket landinformation. Tämligen omedelbart efter att den svenska medföljande polisen tagit av honom de hand- och fotfängsel som man brukar förse de tvångsavvisade med, så kommer Yasin att gripas av den iranska polisen och förd till Evinfängelset, det fängelse där man sätter de flesta av sina dissidenter. Om fången inte berättar något frivilligt tar man till tortyrmetoder för att få fram information och det är inte ovanligt att fången till slut bekänner vad som helst för att slippa ifrån tortyren och sedan, som en konsekvens att "erkännandet" kan sedan personen bli avrättad för sin regimkritiska verksamhet.

I våras gick den iranska regimen fullständigt obesvärat ut och deklarerade för resten av världen att man ämnade sätta de som bedriver regimkritisk verksamhet, i fängelse mellan 4-8 år. Alla regimkritiker som befinner sig i andra länder inklusive Sverige löper en stor risk när de uttalar sig negativt om den iranska regimen. Har man deltagit i demonstrationer, uttalat sig i media, talat på möten, blivit fotograferad och filmad, bloggat eller publicerat regimkritiskt material på sociala medier som bl a Facebook, står man under ständig bevakning av den iranska diktaturen genom dess ambassader.
Den iranska regimens ambassader i de olika länder där de finns representerade, till allt göra allt från att spionera från dem genom att själva närvara vid olika manifestationer och demonstrationer, till att gå så långt som till att försöka mörda dem på platsen. Helt nyligen blev en tidigare iransk medborgare som nu lever i Frankrike, utsatt för ett mordförsök utfört med kniv, av en ambassadtjänsteman vid en demonstration i Paris. Detta filmades av flera och filmen cirkulerar nu på nätet, ambassadtjänstemannen är numera gripen och skall genomgå rättsprocess i Frankrike.

Migrationsverket har på ett sätt börjat visa, att man börjat förstå detta. Man har valt att avbryta tidigare påbörjade tvångsavvisningar till Iran efter påtryckningar från Asylrörelsen och olika politiska organisationer och organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter.
Förra året lyckades Asylrörelsen i Stockholm stoppa 12 avvisningar till Iran. I Göteborg har 13 medlemmar i den regimkritiska gruppen "Misstro oss inte" fått permanent uppehållstillstånd, efter kampanj från Asylrörelsen i Göteborg. Detta visar att kamp och organisering är avgörande.

Nu tar vi strid för Yasin och andra som sitter i förvar och ber alla att sluta upp i Asylrörelsens demonstration lördagens den 4 februari, 15.00 vid Migrationsverkets förvar i Märsta, Maskingatan 4 E. (Från Märsta pendeltågstation går buss nr 571 som stannar precis framför ansökningsenhetens hus. Hållplatsen heter Industrigatan)

Rapport om Yasin på Sveriges Radio på persiska:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2493&artikel=4831253&play=3608721&playtype=Ljudklipp

Rapport om Yasin på på kurdiska sorani:
http://www.voanews.com/kurdish/news/yasin_25dec11-136205638.html#.TvdjFGDqmnA.facebook

Rapport från Hugo Witting (RS) och Idris Rashidi från (PDKI) efter besök hos Yasin på förvaret i Märsta på sorani:
http://www.peshmergekan.com/kurdish/index.php/babetekan/hewalekan/174---------------qq

Rapport om Yasin på svenska:
http://www.flyktingbloggen.org/2011/12/utvisning-till-fel-land/