Trafficking - den moderna slavhandeln

Rättvisepartiet Socialisternas kommunfullmäktigeledamot i Haninge, Lina Thörnblom skriver om dagens utbredda sexhandel och svarar de som vill legalisera sexköparna.

År 2002 öppnades ögonen på många svenskar efter att Lukas Moodyssons film Lilja 4-ever gick upp på biograferna. Den moderna slavhandeln, trafficking, fick ett ansikte för många.

Ur Lilja 4-ever

Men Lilja är inte ett isolerat fall, eller en av några få flickor som drabbas. International Labour Organisation (ILO) uppger att vinsten från endast trafficking utgör 28,7 miljarder dollar (188 miljarder kronor) varje år.

FN uppskattar att omkring 1,2 miljoner barn utsätts för människohandel varje år. Rapporten Global Report on Trafficking in Persons från 2009 är den första globala jämförelsen av sitt slag och bygger på statistik från 155 länder. Enligt rapporten är sexuellt utnyttjande den vanligaste formen av människohandel, den står för 78 procent av fallen och offren är till största delen kvinnor och flickor.

Europaparlamentets studie National legislation on prostitution and the trafficking in women and children från 2005 visar att de länder som tillåter prostitution eller baraförbjuder bordeller har en högre grad av våld mot prosti­tuerade.
I Sverige är sexhandeln mest omfattande i de tre storstadsregionerna, enligt Socialstyrelsen. De uppger även att den synliga prostitutionen på gatan har minskat från 1 300 personer 1977 till 300 personer 2007. Men statistiken runt prostitution är väldigt osäker och det finns stora mörkertal. Man kan dock misstänka att i och med teknikens utveckling har prostitutionen förflyttats. Internet står för en stor del av marknaden.
I juni i år publicerade USA:s utrikesdepartement en undersökning som placerar Israel bland de tre värsta länderna när det kommer till människohandel. Tusentals människor kommer varje år till Israel i hopp om att få jobb, eller smugglas in olagligt. Väl i Israel tvingas de till antingen hushållsarbete under slavliknande förhållanden eller till prostitution.
De flesta utländska prostituerade i Israel kommer från ­Ukraina, Moldavien, Uzbekistan och Ryssland och många smugglas in öv­er den egyptiska gränsen.

År 2003 införde Israel en lag som tillåter staten att konfiskera vinsterna från dem som står bakom människohandeln, men enligt granskande ideella grupper används den sällan.
Men den sortens lag är heller ingen lösning. I Tyskland, där prostitution är lagligt och ett yrke som man betalar skatt för, har man till exempel i staden Bonn infört något som liknar P-automater där prostituerade kan betala sin skatt på gatan. Sex euro (50 kronor) ska en prostituerad betala per natt annars riskerar hon böter. Detta leder endast till att staten tjänar pengar på prostitutionen. Staten blir en hallick som enligt svensk lag skulle kunna dömas för koppleri. 1998 rekommenderade ILO en legalisering av prostitution för att nationalstater skulle kunna ta del av vinsterna från prostitutionsindustrin. Världshälsoorganisationen (WHO) har även den manat till en avkriminalisering. Sedan dess har Tyskland, Nya Zeeland och delar av Australien legaliserat prostitution. I ­Tyskland finns det till exempel så kallade ”sexbås” på bensinstationerna där kvinnor står och väntar. Det finns även stora bordeller som liknar hotellkomplex. Men det har inte lett till en bättre situation för de prostituerade kvinnorna.

Legaliseringen har heller inte lett till en minskad människohandel. ”Motviljan mot att kriminalisera sexköp är uppenbar, trots att forskning från bland annat Nederländerna och Australien (delstaten Victoria) visar att legalisering av prostitution driver på grov kriminalitet, illegal prostitution och människohandel. De ’lokala’ kvinnorna räcker helt enkelt inte till. Man måste importera”, skrev Anna Hedh och Margareta Winberg på Brännpunkt i SvD appropå debatter i EU-parlamentet. Kapitalistisk handel betyder alltid att söka efter den största profiten med hjälp av lägsta möjliga utgifter. Det vill säga, utländsk, illegal arbetskraft är billigare än inhemsk laglig. Enligt utredningen Prostitution i Sverige 1999-2008 har kriminalisering­en av sexköpare minskat marknaden för människohandel i Sverige även om den fortfarande finns kvar.

Det är viktigt att komma ihåg att prostitution inte är något annat än en kapitalisering av den gamla synen att kvinnans kropp tillhör mannen. Men det finns ett nytt sätt att prata om sexarbete. Fokus i debatten ligger inte på de som köper sex utan på kvinnorna, som utgör majoriteten av de prostituerade. Argument som ”de [prostituerade] ska ha rätt till sin livsstil” hörs till exempel. En annan argumentation är att det är normbrytande att sälja sex.
98 procent av dem som säljs i trafficking är kvinnor och flickor. 71 procent av alla kvinnor i prostitution har fallit offer för fysiskt våld, 63 procent för våldtäkt. I Nederländerna mördas en pros­tituerad i ett butiksfönster varje år.
Bland prostituerade kvinnor är dödsstatistiken högre än i någon annan grupp i samhället, inklusive alkoholister, drogmissbrukare och hemlösa. Det gäller i alla länder i hela världen, från Kenya där fattigdomen är överhängande, till Tyskland där prostitution är lagligt.
Prostitutionsmotståndare blir ofta anklagade för att offerstämpla den prostituerade och utmåla henne som en svag person. De som pratar om sexarbetare vill definiera de prostituerade som starka, självständiga kvinnor som har gjort ett karriärval.

Den nyliberala ordningen hatar offer, precis som alla system som accepterar ojämlikheter. För om man pratar om den utsatta människan pekar man också på behovet av ett rättvist samhälle och ett socialt skyddsnät.
Enligt dem som förespråkar sexarbete är det fel att se pros­tituerade som svaga, passiva, hjälplösa offer. Det här är personlighetsdrag som endast nämns från förespråkarna. Ett ”offer” enligt Svenska Akademiens ordlista definieras som ”någon eller något som blir ett byte för någon eller något” eller ”drabbas av något”. Det sägs ingenting om hur personen som utsätts är, det handlar om vad någon annan gör mot en. Och med den argumentationen, att offer skulle vara ett personlighetsdrag, innebär det i längden att ­bara en viss sorts personer skulle kunna utsättas för olika brott. Skulle då endast kvinnor med dessa särskilda personlighetsdrag kunna falla offer för en våldtäktsman? Saknar man dessa personlighetsdrag kan man enligt dessa offerhatande argument inte vara ett offer.
Och om det då enligt prostitutionsförespråkarna inte finns några offer, då finns det heller inte några förövare. Man har i sin argumentation helt glömt bort sexköparna.

Under 1800-talet och under början av 1900-talet var prostitutionen reglementerad i Europa genom staten för att förhindra spridning av sjukdomar.
Trots att reg­lementeringen var till för att begränsa och kontrollera prostitutionen växte den och i början av 1900-talet blom­strade ”den vita slavhandeln”. Europeiska kvinnortransporterades till Amerika, Egypten, Turkiet och Tunisien och såldes i prostitution.
Nederländerna var först i Europa med att avskaffa den reglementerade prostitutionen 1910. I Sverige avskaffades den 1918. ”På 50-talet trodde många att prostitutionen var på väg att försvinna, i likhet andra röster från en ojämlik tid”, skriver Kajsa Ekis Ekman i Varat och Varan, en efterlängtad bok i debatten. Men vid slutet av 1900-talet ­hade den återigen vuxit till jätteproportioner.
Mellan två och fyra miljoner personer beräknas vara offer för trafficking och sexuella ändamål enligt FN och ILO.
Prostitutionens form har inte förändrats särskilt mycket. Det är generellt män som köper kvinnor på samma sorts platser. Det är samma sorts fattigdom och våld inblandat och fattiga kvinnor transporteras fortfarande till andra delar av världen för att säljas.
Idag försvaras prostitutionen på ett annat sätt. Förr användes moraliska argument så som att pros­titution var något naturligt och något som behövdes för att bevara äktenskapet och civilisationen. Nu pratar riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (M), debattören Petra Östergren m fl om kvinnans fria val och att det är ett brott mot könsrollerna och radikalt.

Det var i och med Vietnamkriget som grunden lades för sexturismen och även handeln av barn. År 1967 lät USA bygga bordeller, så kallade rekreationskomplex, i Pattaya och Bangkok efter avtal med den thailändska ­regeringen. Bordellerna blev kvar efter ­krigets slut och tog emot de första turist­strömmarna. Amerikanska soldater tog också över kaféer och tehus i Bangkok och började driva nattklubbar och bordeller.
Under sjuttiotalet avskaffade också stora delar av den kapitalistiska världen lagar mot pornografi. Det öppnade för en jättemarknad och ledde bland annat till att Red Light District i Amster­dam gick från att vara ett sjaskigt gathörn till att bli en hel gata med sexbutiker, strippklubbar och porrbiografer. Det är där kvinnor nu står i skyltfönstren som levande skyltdockor och det som säljs är inte deras kläder utan deras kroppar. Men det fanns också motstånd mot den här utveck­lingen. Porrblockader ägde rum för att stänga porrklubbar. Kvinnogrupper demonstrerade runt­om i världen.

Under sjuttiotalet men främst under åttiotalet började det bildas organisationer för de prostituera­des rättigheter. Sedan bildades också så kallade fackföreningar. Dessa fackföreningar är ett kärt argument för prostitutionsförespråkare. Den röda tråden i dessa organisationer eller fackföre­ningar är att de har få medlemmar och att toppen består av män som inte alltför sällan har ena benet i bordellverksamhet. Detta gås igenom noggrant i Varat och Varan.
Brittiska IUSW startades år 2000. De har varit talare på Labourpartiets HBT-konferens och bjöds även in att utforma det brittiska miljöpartiets prostitutionspolicy. Efter bara ett år fick de bli en del av fackföre­ningen GMB. IUSW:s mest aktiva medlem är Douglas Fox som skriver i princip alla inlägg på hemsidan. Han talar i media i de prostituerades namn. Men han är själv inte prostituerad eller eskort. Han är tvärtemot grundaren till en av Englands största eskortfirmor som i dagsläget har hundratals kvinnor (till salu).
Australiens nationella sexarbetaror­ganisation, Scarlet Alliance, ger prostituerade kvinnorrådet om de råkar ut för en våldsam man att stanna och fortsätta hetsa upp mannen.
Många av de här organisationerna får stora bidrag av stat eller EU för att motverka HIV/AIDS-smitta. De jobbar i själva verket inte med någon facklig kamp över huvud taget utan använder bidragen för lobbyverk­samhet tillsammans med kondomutdelning. Det är inget annat än tillbaks till den gamla reglementerade prostitutionen där kvinnorna ska förhindras att sprida smitta.

Fackföreningar för prostituerade har attraherat vänsterorganisationer till att försvara en legalisering av prostitution. Vänstergruppen Arbetarmakt skriver till exempel att ”I början av mars lanserade GMB en avdelning för sexarbetare i London. Detta är ett viktigt steg framåt i kampen för arbetarnas rättigheter i denna stora och expanderande industri”. De fortsät­ter: ”Svaret på denna exploatering är att avkriminalisera prostitutionen och ge sexarbetare samma rättigheter som andra arbetare”.

Centerpartiets ungdomsförbunds sekreterare Leo Pierini hyllade idén om fackföreningar för prostituerade i Expressen: ”Om de prostituerade finge A-kassa, fackföreningar, kollektivav­tal och dylikt skulle deras situation utan tvekan bli bättre och de skulle kunna skriva lagliga avtal med hallickar.” Men dessa krav var såklart bara gällande i prostitutionsfrågan. I klassisk centerpartistisk anda skrev samma Leo Pierini några månader senare: ”Det måste vara dags att avskaffa kollektivavtal, LAS och andra av fackföreningarnas exklusiva rättigheter nu när det blivit tydligt på vilket sätt de faktiskt lamslår den svenska arbetsmark­naden”.
En av frågorna man måste ställa sig är; vad ska dessa fackföreningar kräva för avtal? Hur många är det mänskligt att ligga med på en dag? Är det rimligt att bli piskad på arbetstid? Om det skulle finnas riktiga fackfö­reningar för prostituerade idag, som inte endast verkade som lobbyorganisationer, skulle deras enda uppgift vara att kämpa för prostitutionens upplösande.

Det är, inte desto mindre, viktigt att prostituerade organiserar sig och tar kamp mot kvinnoförtryck­et, som en del av kvinnorörelsen.
Det kapitalistiska systemet är beroende av en könsmaktsordning och dess politik stärker patriarkatet som prostitutionen vilar på. För att bekämpa det är en aktiv kvinnorörelse, som en del av arbetarrörelsen, nödvändig. En kamprörelse där både män och kvinnor spelar en roll.

Svensk Lag säger: ▼
År 1999 trädde lagen om förbud mot köp av sexuell tjänst i kraft vilket innebär att det är olagligt att köpa sex i Sverige. Straffskalan är böter eller fängelse upp till sex månader. Det är däremot inte olagligt att sälja sexuella tjänster.
Den som understöder att en individ säljer sexuella tjänster till en annan individ gör sig skyldig till koppleri. Koppleri är ­exempelvis att driva bordellverksamhet eller ta delar av den prostituerades inkomster.
Straffskalan för koppleri är fängelse i högst fyra år eller, om brottet är grovt, fängelse i lägst två år och högst åtta år.

Statistik ▼
1,2 miljoner barn utsätts för människohandel varje år.
Vinsten från endast trafficking utgör 28,7 miljarder dollar varje år.
98 procent av de som säljs i trafficking är kvinnor och flickor.
71 procent av alla kvinnor i prostitution har fallit offer för fysiskt våld, 63 procent för våldtäkt.