Privatiseringarnas misslyckande

Det som kanske retat högern allra mest är att kritiken och inte minst slutsatserna om privatiseringarnas effekter kommer från det egna ledet.

SNS är ingen antikapitalistisk bastion. Snarare tvärtom.
SNS-rapporten är inte heller någon stridsskrift mot privatiseringar. Istället för att kräva det enda rätta – ett stopp på privatiseringarna och nedskärningarna – efterlyser rapporten mer reglering, kvalitetskontroll, tillsyn, uppföljning och även bestraffningar av ”oseriösa aktörer”. Allt i hopp om att det ska få ordning på marknaden.
Detta trots att forskningsrapportens slutsatser visar att marknaden inte låter sig kontrolleras och att högerns tal om ”valfrihet” saknar substans.

Trots att SNS-rapportens slutsatser ofta formuleras i försiktiga ordalag, kan de inte tolkas på annat sätt än att det är politiska/ ideologiska motiv som ligger bakom privatiseringarna.
Av de forskningsresultat som SNS-rapporten redovisar, framgår att den så kallade ”valfrihetsrevolutionen” inte gett några förbättringar. Tvärtom. Välfärden har urholkats av såväl privatiseringar som nedskärningar.
Det finns inga ”entydiga effektivitetsvinster” eller ”tydliga kvalitetsvinster”, skriver rapporten.
Däremot har högerns så kallade ”valfrihetsrevolution” öppnat nya marknader för vinstdrivna bolag och det finns tydliga tendenser till ”oligopol” – att ett fåtal stora koncerner, oftast ägda av riskkapitalister, tar över driften av vård, skola och omsorg.

SNS-rapporten slår också fast att privatiseringarna oftast genomförts i politiskt samförstånd. Det politiska etablissemanget har stått enat bakom det borgerliga systemskiftet.
Antalet privatanställda inom välfärdstjänstsektorn (skola, vård och omsorg) har ökat från 568 000 (11,1 procent) år 2002 till närmare 745 000 år 2010 (17,2 procent). I storstäderna är andelen privatanställda som störst.
Med fakta och sifferunderlag samt med exempel från andra länder, visar SNS-rapporten att det man benämner som dagens välfärdssamhälle, ”med marknadslösningar som ett centralt medel”, inte alls gett vad politikerna lovat.

Privatiseringarna har gett privata bolag en chans att få skattesubventionerade vinster. Produktion av välfärdstjänster är i regel mer lönsamt än annan verksamhet. Det är därför inte förvånande att riskkapitalister och spekulanter tar över välfärden och infrastrukturen.
Genom lägre personaltäthet, fler outbildade och sämre villkor, pressar de privata bolagen sina kostnader och kammar hem allt högre vinster.
I exempelvis de privata förskolorna finns färre förskollärare och fler outbildade än i kommunala. I friskolorna är lärartätheten lägre än i den kommunala. ”Lärartätheten bland de vinstdrivna friskolorna är relativt låg, samtidigt som elever från vinstdrivna grundskolor tenderar att prestera något sämre på gymnasiet än elever med motsvarande betyg från kommunala grundskolor”.
Med hänvisning till siffror från Socialstyrelsen, påpekas att personaltätheten hos kommunala äldreboenden är 10 procent högre än i privata äldreboenden.

Trots sina slutsatser är det bara på ett område som SNS-rapporten menar att privatiseringarna kan vara direkt skadliga och det är individ- och familjeomsorgen; barn- och ungdomsvård samt missbrukarvården. ”På detta område kan ekonomiska incitament [vinstjakten] inverka menligt för de brukare som berörs”.
Avsnitten om sjukvårdens privatiseringar är kanske det svagaste. SNS-rapporten köper oreserverat högerns påstående om att ”vårdvalsreformen” ökat tillgängligheten och hänvisar till en utvärdering som gjorts av Vårdval Stockholm och som presenterades i fjol.
Det är sant att antalet läkarbesök ökat, men det är knappast förvånande med tanke på att vårdcentralerna tjänar mest på att läkarbesöken blir många. ”I intervjuer med primärvårdsläkare i utsatta områden har några vittnat om att de måste prioritera lätta, okomplicerade och ibland onödiga läkarbesök för att få vårdcentralen att ekonomiskt överleva... Att just läkarbesöken ökat medan det skett en viss minskning av sjuksköterskebesöken, talar för att en del besök som tidigare klarats av hussköterska nu av ekonomiska skäl hänvisas till läkare”, skrev läkaren Jan Halldin i Läkartidningen den 16 september 2010 om varför läkarbesöken blivit fler.
Vårdval Stockholm har inneburit att antalet sjuksköterskor och undersköterskor blivit färre när förorternas vårdcentraler tvingats skära ner i brist på pengar.

Dessutom, vilket SNS-rapporten förbiser rakt igenom, är privatiseringarna en del av nedskärningspolitiken – det borgerliga systemskiftet.
Andra väsentliga anledningar till privatiseringarna, som SNS-rapporten också missar, är att försvaga fackföreningarna och splittra upp de anställda samt inskränka demokratin.
Men alla dessa brister till trots: SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?, blir till ett väldokumenterat bokslut över högerpolitikens misslyckande.

Högerpolitikerna och ledarskribenternas kommentarer till SNS-rapporten har rört sig över hela den borgerliga skalan. Det har varit både blint raseri och påståenden om att oavsett brister är privatiseringar något positivt i sig.
För det blinda raseriet står exempelvis Centerns Anders W Jonsson,” som snabbt avfärdade rapporten som oseriös forskning byggd på okunskap.
Dagens Nyheter å sin sida hävdade i en ledare den 8 september att: ”Privatiseringarna i välfärden har inte alltid skötts på bästa sätt. Men valfriheten har ändå gjort Sverige till ett bättre land”. Det vill säga, samma gamla lögn om att privatiseringar och påstådd valfrihet gjort landet bättre oavsett verklighet och forskning.

En annan typiskt borgerlig kommentar stod Svenska Dagbladet för när man skrev att privatiseringarna egentligen inte handlat om att spara pengar, utan ”istället medborgarnas önskan om ökat inflytande”. Vilka medborgare?
Med obligatoriska floskler om ”valfrihet” försöker Svenska Dagbladet och andra högermegafoner dölja det faktum att privatiseringarna främst varit ideologiskt motiverade med syfte att ge privata bolag nya vinstrika marknader.
Eller som det heter i SNS-rapporten: ”Kundvalet inom äldreomsorgen kan ses som en vidareutveckling av 1990-talets anbudskonkurrens och har haft ideologiska drivkrafter snarare än drivits av krav från de äldre själva”.

Per Olsson
 
GP