Betraktelser från en blockad

Av Per Sunvisson

Det första mejlet kom strax efter lunch. Utvisning av irakier från förvaret i Märsta i natt. En omedelbar känsla av allvar i skolvardagen. Några timmar av oregelbundna och emellanåt motstridiga uppdateringar. En full bil rullar iväg från Farsta strax efter åtta. En ännu rymligt tom buss svänger i samma stund in på förvarets område. Nysnö täcker skira majblad. Det är märkligt kallt i värmen.

Piketen möter vid stationen. Deras tysta iakttagande en varning. Ännu ett tåg kommer in och vänder. Vi blir uppenbarligen inte fler. En civil skugga längs skogsvägen och så ett blårandigt band. Vi tar oss tid vi inte har. Mörka ögon bakom tonade rutor är allt vi hinner se.
Surrande röster av besvikelse. Vi har förlorat och de blå har vunnit. Men det är bara spelet som är vårt. Insatserna är deras.

Mentala skyttegravar. Ställningar försvaras av vana. Ett samtal trevar sig under taggtråden. En svindlade möjlighet att vi kanske möts på samma sida nästa gång. Eller gången efter det. Någon gång. En SL-buss tvingas vända. Den alltför sena blockaden håller. Nu en symbolisk gest och övning. Planet har inte lyft!

Soppkök och stockar rullar vidare. Utropet manar mot Arlanda. Däcken ritar mönster i den våta vägbanan. Mest cirklar och åttor. Den kala avgångshallen färgas i medmänsklighet. Tjänstemän som lyckönskar och visar vägen. Cargo City. Efterfrågade varor och oönskade människor. De första både in och ut. De senare bara bort. Nervösa vakter i isande nordan.

Plötsligt står den bara där. Inga ögon får försvinna. Sju personer mot en buss. Vi håller ihop. Våra armar en mänsklig kedja. Öppna länkar letar sig över kylaren. Genom kylan. Inga evigheter står att vinna. En pikets restid från Märsta är allt vi har. Blickar av nyfikenhet härdas av eskorternas likgiltighet. Blir starka utan hårdhet.

Det finns fortfarande tid. Tjugotvå ögonblick. Tjugo par händer att möta. Ett kvinnoansikte. Lamslaget och fårat. Rörelserna av en fingerspets. Kopierade i bläck på en handflata ett kort ord. G A Y. Ett sista pekfinger mot halsen. En förutsägelse och en punkt. Poliser och gallergrindar. 350 mil bort.