Rör inte lärarna på Centrum Vux!

Idag träffade Rättvisepartiet Socialisterna (RS) i Haninge flera lärare och elever på Centrum Vux i Haninge. Dler Rashtiani, elev och medlem i RS, säger att minst tre lärare ska avskedas; en geografilärare, en matematiklärare och en svenskalärare. De kommer förmodligen att förflyttas till andra lärartjänster inom Haninge kommun, men det är inte helt säkert att det finns några enligt lärarna.
Det sägs att det är för få som söker till Centrum vux, vilket är borgarnas standardargument när det ska skäras ner. Men som vanligt ser verkligheten helt annorlunda ut. För några år sedan la politikerna ner Barn- och Fritidsutbildningen på centrum vux och tog bort lärare från en flera utbildningar – inte undra på att färre söker till vuxenutbildningen. RS kräver att kommunen istället rustar upp Centrum Vux och erbjuder fler utbildningar att välja mellan.
RS berättade om sina erfarenheter av kamp för att försvara skolan, om styrkan i kampanjer och protester samt att det egentligen aldrig är för sent att agera. Många är intresserade av att göra något och kämpa för att behålla sina lärare.
Ruben Derkert

100 i blockad för att stoppa massutvisning till Irak

Tisdagen den 24:e maj, skulle polis och Migrationsverk massutvisa runt 36 irakiska flyktingar. Asylrörelsen, där bl a 'Ingen människa är illegal' och Rättvisepartiet Socialisterna ingår, mobiliserade hundra personer till en flera timmar lång blockad av förvaret.
När medlemmar ur Rättvisepartiet Socialisterna kom fram så hade polisen redan spärrat av vägen. Vid detta tillfälle beslöt aktivisterna sig för att ha en blockad runt hela förvaret där polisavspärrningarna går. Detta möttes inte vänligt av polisen och vid flera tillfällen tog polisen till våld. Vid ett av tillfällena gick polis till attack mot en bil som några asylkämpar satt i och slog sönder varenda ruta på bilen, bände sönder dörrarna och försökte slå ned aktivisterna i bilen.
I över två timmar hölls blockaden. Till slut tog polisen ytterligare en hårdare ton, bände personer till marken och försökte omhänderta aktivister. Dock kunde de inte göra detta då andra aktivister fritog direkt de omhändertagna.
Vid kl 22.00, lyckades polisen köra iväg de irakiska flyktingarna.
– Detta var en bra aktion för den växande asylrörelsen och visar att styrkeförhållandena kan ändras till vår fördel. Vi var hundra aktivister idag, tänk vad vi kan åstakomma när vi blir 500 som blockerar ett flyktingförvar, eller som i Danmark 8000, säger Ruben Derkert från Rättvisepartiet Socialisterna.

DN1 DN2

Egypten: Mellan revolution och kontrarevolution

Mattias Bernhardsson, Rättvisepartiet Socialisternas kommunfullmäktigeledamot i Haninge, intervjuar egyptiska socialister och fackkämpar:

Kamal Abouaita

Medan den egyptiska revolutionen som fällde Mubarak fortsätter med demonstrationer, strejker och en våg av ny oberoende organisering inom arbetarklassen, fylls tidningarna i Europa av nyheter om religiöst våld och kaos. 'Se hur det går när man gör revolution' varnar borgerligheten.

I Köpenhamn träffade jag Kamal Abouaita, ordförande för skattetjänstemännens fackförening i Egypten, för att diskutera vad som händer i Egypten. De var de första att bilda en oberoende fackförening under den arbetarkamp som tog fart 2006 och har idag över 40 000 medlemmar. Idag ingår de i en koalition av oberoende och kämpande facköreningar som växer varje dag.

– En revolution kommer inte ur intet utan är resultatet av ackumelerat arbete och organisering, säger Kamal angående talet om "facebook-revolution".
Medelklassen var viktig, men arbetarklassens roll var avgörande, förklarar Kamal:
– Mellan 2006 och 2011 organiserades 5 000 strejker för att förbättra löner och arbetsvillkor, i strid med företagen, Mubarak-regimen och de statligt kontrollerade facken. Strejkerna var demokratiska och diciplinerade eftersom det är en del arbetarklassens organisationskultur. Strejker, möten och andra aktiviteter var baserade på arbetsplatsen och avslutades med att vi städade. Det var arbetarklassens ackumelerade lärdomar och metoder som kom till användning på gatorna och Tahrir-torget i januari. Under samma period från 2006 har 44 bönder dödats när de försökt försvara sig mot företagens stöld av deras jordar.

Det avgörande skedet i kampen som fällde Mubarak var när generalstrejken utlystes. Kamal menar också att kvinnornas roll var avgörande:
– Kvinnorna sa "här är vi - var är männen?". De visade vägen i det tidiga skedet då många var osäkra på om de skulle våga på ut på gatorna och protestera.
Kamal berättar hur de vid tidpunkten för revolutionens inledning hade samlat 1,5 miljoner arbetare i kämpande oberoende fackföreningar. Under januari accelerade tempot och det gör det fortfarande. Varje dag bildar en ny grupp arbetare en fackförening som ansluter sig koalitionen.

Under januari var kampen för en minimilön som gå att leva på och rätten att bilda oberoende fackföreningar huvudkraven.
En av de viktigaste stridsfrågorna idag är att återta privatiserade verksamheter i offentlig ägo. Nyligen åternationaliserades stormarknadskedjan Omar Effendi, efter en domstol slagit fast att privatiseringen var korrupt. Men det var ingen juridisk fråga egentligen uten en effekt av rörelsen underifrån. Andra krav är att stoppa exporten av naturgas till Israel, ställa Mubarak och alla hans medbrottslingar inför rätta och beslagta deras rikedomar.

– Men vår kamp kan inte separeras från kampen i Europa, betonar Kamal och pekar på hur nyliberalismen är global och hur dess institutioner agerar globalt.
Som ett exempel börjar vi öva arabiska talkörer som ropas på gatorna i Egypten. Slutsatsen är att innehållet är nästan detsamma som ropas på arbetardemonstrationer i andra delar av världen; för höjda löner, mot privatiseringar o s v. En talkör kände jag definitivt igen: "Ett enat folk kan inte besegras!" ('¡El Pueblo Unido Jamás Será Vencido!' ropas i hela den spansktalande världen. En annan av många varianter är: 'The workers united will never be defeated')
– Vi måste avskaffa hela systemet, säger Kamal.

Han är också medlem i det nybildade Arbetarpartiet, en av flera vänsterinriktade partiet som bildats under revolutionen.
Jag träffade också Mamdouh Habashi som är medlem i det också nybildade Egyptiska socialistpartiet.
– Vi har överrösts av erbjudanden från europeiska fackledningar, partier som Die Linke, NGO:s och stiftelser som Rosa Luxemburg stiftelse m fl att "utbildas i fackligt arbete". Men vi har sagt till dem att vi behöver ingen utbildning av dem. Vad ska de lära oss? De borde lära av oss. Jag har bråkat med Die Linke under en lång tid om varför de ger pengar till officiella facken. Inte ens under januari-kampen förstod de att de officiella facken var kontrarevolutionärer.

Mamdouh Habash

Arbetarpartiet, Egyptiska socialistpartiet och några andra vänstergrupper har nu gått samman i en nationell koalition inför
valet. Det militära rådet motarbetar dem febrilt, berättar Mamdouh:
– De har infört en ny parti-lag, som i praktiken är en kopia av den gamla under Mubarak, för att stoppa nya partier att ställa upp i valet.
Man måste ha 5 000 medlemmar, det blir än mer komplicerat att registrera nya medlemmar och man måste samla ihop stora summor pengar.
Otvivelaktigen är militärrådets plan att enbart den gamla regimens parti och Muslimska Brödraskapet ska kunna ställa upp i valet.

Ständigt konfronteras revolutionen av resterna från den gamla regimen; 40 000 'Baltagiyya' (Mubarak-regimens huliganer som mobiliserats från fängelser. Liknar Syriens 'Shabiha') försöker sprida kaos och religiösa konflikter; 1,4 miljoner medlemmar i säkerhetsstyrkorna finns kvar i tjänst eller anonyma på gatorna och oräneliga antal journalister som stått på säkerhetsstyrkornas lönelistor fortsätter att ange källor och aktivister.
– Vi fällde Mubarak men systemet återstår. Den gamla regimens parti försöker samla ihop sig, militärrådet arbetar hårt för att upprätthålla elitens forna makt och kapitalisterna fortsätter att roffa åt sig, säger Kamal.

Kamal förklarar vilka krafter som verkar för vad i städerna:
– Demonstrationer och arbetares organisering innebär ordning, säkerhet och enhet medan kaos och vandlisering är ett resultat av kontrarevolutionen.
– Kampen har lärt människor att förenas över gamla hinder. Män och kvinnor från skilda religioner gifter sig, kristna och muslimer demonstrerar ihop och skyddar varandra mot angrepp från ligister. Därför trappar kontrarevolutionen upp sina ansträngningar att piska upp motsättningar, berättar Kamal.

Ryktespridningen om att en koptisk kvinna som konverterat till islam hållts mot sin vilja i Mar Mina-kyrkan ledde till en grym uppgörelse mellan kopter och salafiter den 7 maj; två kyrkor brändes ner och 15 människor dog.
Salafiternas ursprung är den saudiska wahhabismen, den mest reaktionära och tillbakaverkande delarna av sunnitisk islamism. Deras ledare predikade till folk att gå hem under revolutionen i januari. Nu försöker de ta över moskéer och bilda partier.

De Mubaraktrogna Baltagiyya som attackerade demonstranter på Tahrir-torget i februari, deltog också i attacken mot Mar Mina-kyrkan. Salafitiska grupperingar, resterna av de hundratusentals poliser, agenter och säkerhetsstyrkor från den gamla regimen, sektioner inom armén och Muslimska brödraskapet utör en alltmer tydligare kontrarevolutionär allians. De tar varje tillfälle i akt att iscensätta kaos, plundring, butikstölder och attacker mot religiösa monument. Syftet är att skapa känslan av att det var bättre under Mubrak.
– Till och med under en vanlig fotbollsmatch mellan Egypten och Tunisen försöker medlemmar ur Brödraskapet skapa bråk, för att motverka den solidaritet som finns mellan folken efter fällandet av respektive diktaturer, berättar Kamal.

Det största hotet mot revolutionen utgörs av det Muslimska Brödraskapet som skillnad från salafiterna anslöt sig till januarirevolutionen efter några dagar. De iaktog revolutionen från sidlinjen, bedömde styrkeförhållandena och gick in i händelserna med en agenda som inte byggde på rörelsens intressen. Deras roll har varit att bromsa revolutionen från första början och efter Mubaraks fall har Brödraskapet bekämpat och försökt utmanövrera varje nytt revolutionärt initiativ.
I debatten om den nya konsitutionen inför folkomröstningen den 19 mars bröt de med den fackligt dominerade nej-sidan, allierade sig med salafiterna och resterna av NDP för en konstitution vilken garanterar eliten fortsatt makt.
Den tionde maj tog Brödraskapet och salafisterna i ett gemensamt uttalande stegen mot en gemansam front i valet i september, där de förklarar att ”de islamiska rörelserna nu förenas" för att införa en islamisk stat med sharia-lagar.
De stöder kriminaliseringen av strejker för att visa militärrådet att de är "ansvarsfulla". Men också för att Brödraskapet själva äger många av de fabriker där arbetare tar kamp.

Valet har påpassligt förlagts direkt efter ramadan, då många människor går i moskén. Men hur starka är Brödraskapet? Kamal svarar:
– De har många fler medlemmar än de vänsterinriktade partierna och de äger stora fastigheter. Men stödet är inte ett medvetet stöd till islamisering eller strejkförbud utan ett allmännt stöd av folk på gatan som avskyr den gamla regimen. På universiteten har de bara fått 8-12 procent i opinionsmätningar och de har nästan ingen bas alls i fackföreningarna. Mitt fack har 41 000 medlemmar och jag har bara träffat en medlem i Brödraskapet hittills, berättar Kamal.
– Orsaken? Vi socialister säger att vi kämpar för ett bättre liv för alla. Brödraskapet säger att de kämpar för ett bättre liv i livet efter detta, skrattar Kamal.

Vad som händer i valet och fram tills valet är ett oskrivet blad. Det pågår en dragkamp mellan revolution och kontrarevolution.
Militärrådet har föbjudit soldater att delta i demonstrationer eller att aktivera sig politiskt. Ändå har ett antal soldater trotsat detta. Men det går inte att bara att kliva in i regementena och försöka värva soldater till saken eller organisera möten. En soldat riskerar dömas till mellan 5 och 10 år av militärdomstolar.
– Vi måste bygga våra egna styrkor främst. Soldaterna måste själva göra uppror när situationen presenterar sig själv, säger Mamdouh.
Kamal och Mamdouh sägar att spridandet av nya oberoende och kämpande fackföreningar i hela landet är det viktigaste för att bygga en klassbas för revolutionens fortsättning. De berättar också att enandet av de nya socialistiska och vänsterinriktade partierna kommer att vara en viktig uppgift inför valrörelsen i september.

Båda de egyptiska fackkämparna fördömde NATO:s militära intervention i Libyen under Enhetslistan kongress i Köpenhamn. Läs artikel här

DN DN2

Enhetslistans kongress: Debatt om västs militära intervention i Libyen

Av Mattias Bernhardsson, Rättvisepartiet Socialisternas kommunfullmäktigeledamot som var en av alla inbjudna internationella gäster på Enhetslistans (EL) kongress.

Kongressens stora debatt var om Enhetslistans beslut att stödja den NATO-ledda militära interventionen i Libyen, ett stöd de fick dra tillbaka efter en protestvåg från medlemmarna. Debatten visade på en växande klyfta mellan partiets parlamentsgrupp och medlemsbas. På kongressen var partistyrelsen defensiv men lyckades ändå med nöd och näppe rösta ner ett förslag som skulle inneburit ett ökat medlemsinflytande över parlamentsledamöterna.

På den internationella kommissionen debatterade främst de internationella gästerna Libyen-frågan. Jag själv från Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Michael O'Brien från United Left Alliance (nyligen invalda i Irlands parlament) på Irland polemiserade med Celine Meneses från Parti de Gauche i Frankrike som försvarade sitt stöd till den militära interventionen med att det hade stöd av FN.

Michael O'Brien påminde om vänsterns tidigare misstag att stödja brittiska trupper till Nordirland 1969, för att 'skydda katolikerna' eller indiska trupper till Sri Lanka 1988, för att 'skydda tamilerna'. Imperialismen har lika tydliga intressen då som nu.

Jag tog upp att FN är en lika dålig ursäkt som NATO då båda representerar Västmakternas intresse att kväva revolterna; att bombningarna - likt i Serben 1999 - inte försvagat Gaddafi utan istället passiviserat de massor som behövs för att fälla honom och att den officiella oppositionen i Bengazi - med de ex-generaler vilka själva har blod på händerna - inte står för något demokratiskt alternativ. Socialisters roll är inte att stödja kapitalistiska regeringar, utan att stödja arbetare att själva stoppa Gaddafi genom sin masstyrka. Den masstyrkan sågs innan interventionen då folket i Bengazi kastade ut Gaddafis trupper.

Kamal Abouaita från skattetjänstemännens fackförening i Egypten kritiserade också 'interventionisterna' och Mamdouh Habashi från Egyptiska socialistpartiet lät representanterna från Gauche veta att han stödde RS beskrivning "till 100 procent".

EL:s representant medgav att argumentet om en nära förestående massaker i Bangazi var kraftigt överdriven men att de agerade enligt de fakta de hade just då, d v s av regeringen och media. Detta visar att EL:s politiker står utanför partiets demokratiska diskussioner och alltför inblandade i borgarnas värld i folketinget.

Debatt på Enhetslistans kongress i Köpenhamn

Mattias Bernhardsson, kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartiet Socialisterna i Haninge, deltog på Enhetslistans kongress i helgen och rapprterar om diskussionerna:

Michael O'Brien från United Left Alliance på Irland talar:

I helgen hade Enhetslistan i Danmark en välbesökt kongress med över 500 deltagare. Enhetslistan, som föddes genom sammangåendet av flera vänstergrupper redan 1988, är idag det den enda kraften i folketinget som står för ett alternativ till högerpolitiken och den ökade rasismen.

Opinionsmätningar spår att de skulle få dubbelt så många mandat om det var val idag, vilket bidrog till den optimism som speglade kongressen.

Men diskussionen visade också på viktiga debatter inom partiet. Ledningen än blir allt mer valinriktad och talar om behovet av en 'ny röd-grön regering', där Enhetslistan ses som garanten mot att Socialdemokraterna och det högerskenande Socialistiskt Folkeparti allierar sig med borgerliga partier.

Detta mötte mothugg då flera delegater var upp i talarstolen och varnade för 'valfixering'. Kritikerna tryckte på för att partiet inte får ställa upp några nedskärningar och att mer energi måste läggas på såväl det fackliga arbetet som att ingripa och stödja arbetar- och elevkamp.

Michael Varming, Enhetslistans kommunalråd i Köpenhamn talade om hur de blockerat S-nedskärningar på handikappade. Men han nämnde inte ett ord om att de röstade för budgeten, genomfört nedskärningar på hälften av verksamheterna i staden, skurit ner på psykiatrin m m.

Kongressens stora debatt var om Enhetslistans beslut att stödja den NATO-ledda militära interventionen i Libyen, ett stöd de fick dra tillbaka efter en protestvåg från medlemmarna. Läs mer om debatten här

Rekordmånga tomma lokaler med borgarnas vårdslösa politik

Den borgerliga kommunledningens (M, FP, KD, C, MP) högerpolitik i Haninge märks inte bara på hur service, kultur, fritid, skola och omsorg försämras. Nu ser vi hur dessa kortsiktiga nedskärningar på viktig verksamhet skapar nya hål i kommunens plånbok. Kostnaderna för tomma lokaler ökar markant.

Borgarnas åtgärd mot detta, att höja hyran för all kommunal verksamhet med 2 procent, stryper verksamheten ytterligare. Men inte ens det räcker för att täcka kostnaden för de tomma lokalerna. Lokalbanken som administrerar de tomma lokalerna beräknas i år göra ett underskott på fem miljoner kronor, med stor risk för ännu större underskott längre fram.

Rättvisepartiet Socialisterna varnade för detta när borgarna beslöt att lägga ner Jordbromalmsskolan. Jordbro behöver sitt högstadium och några nedskärningar behövs inte då kommunen samlat stora överskott varje år och har idag över 1000 miljoner kronor i samlat överskott.

Men en nedläggning innebar ingen besparing. Borgarna vägrade beräkna kostnaderna för nedläggningen innan de tvingade igenom beslutet, trots att kommunfullmäktige beslutat att så skulle ske i enlighet med oppositionens krav. Till hösten kommer Jordbros elever stå utan högstadium. Men paradoxalt nog kommer haningeborna få betala för de tomma lokalerna i en oöverskådlig framtid.

Vårdslösheten är en röd tråd i borgarnas styre av Haninge. När Klockarbergsskolan behövde nya lokaler för flera år sedan, valde borgarna inte att bygga nya på en gång, utan istället att asfaltera över barnens fotbollsplan i Brandbergen för att ställa baracker där; trista och deprimerande moduler för skolundervisning. Den dyraste av alla lösningar! Det skulle dröja flera år av dåliga och dyra skollokaler (och avsaknad av fotbollsplan) innan något hände. Nu byggs en fotbollsplan på samma plats den förra stod på, i enlighet med det vi krävt. Men p g a borgarna till en enorm kostnad.

Haninge kommun tillämpar idag internhyra vilket innebär att kommunens verksamhet får en lägre hyra om de ställer av lokaler. Naturligtvis ska skolor inte betala för lokaler de inte använder. Men den svältkur skolan upplever gör att lokaler ställs av trots att de behövs. Detta har lett till att vissa lokaler är överfulla medan lokalen bredvid står alldeles tom.

Rättvisepartiet Socialisterna kräver att skolor ska få använda så mycket lokaler de behöver för att säkerställa kvaliteten i undervisningen, ett maxantal på 20 elever per klass och tillhandahålla bra och rymliga elevutymmen. Om det ändå finns tomma lokaler under en period ska skolan naturligtvis inte behöva betala för dem. Andra kommunala verksamheter eller föreningslivet borde få nyttja dem då. Det behövs kortare och flexibla hyreskontrakt, men inte för att skära ner utan för att bättre organisera kommunens lokaler så att de inte står tomma.

Rättvisepartiet Socialisterna anser att lokallösningar måste vara långsiktiga. Det är inte försvarbart att t ex lägga ner skolor bara för att elevkullarna minskar under en tid. Låt istället klasserna bli mindre. Dessutom kommer elevkullarna åter öka längre fram och då krävs ännu större investeringskostnader i de lokaler borgarna ställt av.

Sommarens höjdpunkt:

Klicka på annonsen för större upplösning

Anmälan och frågor kan mailas till rs@socialisterna.org

Krönika: Moderata chipspartiet

Högerstyret i Stockholms läns landsting är både privatiserings- och avgiftshöjarextremister. Nyligen beslöt man att höja SL-kortet (30-dagarskortet för kollektivtrafiken) med 100 kronor från den 1 september. Höjning en från 690 kronor till 790 kronor, var bara ”vad tre chipspåsar kostade”, menade det moderata finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl och rekommenderade de som inte hade råd att vända sig ”till socialtjänsten”. Att SL-kortet inte ingår i socialbidragsnormen i det moderatstyrda Stockholm stad visste han uppenbarligen inte.

Efteråt fick ”chips-Tobbe”, som han snabbt döptes till, äta upp sitt uttalande. Snart var det dags för operation bortförklaring. ”Jag försökte bara vara rolig”, sa han till Expressen. Hur många trodde han skrattade åt detta påstådda rolighetsförsök. Moderaternas sinne för humor är minst sagt underligt.

Den moderata arrogansen stannar inte med att devalvera en hundralapp till tre chipspåsar, utan också med att han sa att alla har råd med höjningen efter Rosdahl ansåg sig ha råd. ”Det är orimligt om inte SL-kortet kostade lite mer. Jag har själv fått lite mer i plånboken”,  lät han yttra när det nya budgetförslaget presenterades i förra veckan.

Rosdahl har årsinkomst på drygt 1,1 miljoner kronor. Det är mer än fem gånger så mycket som medelinkomsten i exempelvis Jordbro (Haninge) eller Tensta och Rinkeby i norra Stockholm. Rosdahl har tjänat ungefär 50 000 kronor på högerregeringens alla skattesänkningar sedan 2006. Så visst han har råd.

Men han tjänar inte bara mycket, som landstingsråd behöver han inte betala för sitt SL-kort. Han och andra landstingspolitiker åker gratis. Det ska löna sig att vara politiker, åtminstone om politikerna själva får bestämma. Om SL-kortet hade höjts i pris i samma takt som alla andra varor sedan 1991 skulle det idag kosta mindre än 400 kronor, istället för det dubbla. Råna de som åker kollektivt och satsa på vägar. Så kan man sammanfatta den moderata politiken.

När vägavgifter eller trängselskatten infördes i Stockholm var det med motiveringen att pengarna skulle gå till kollektivtrafiken.

Men löften är till för att brytas, menade Moderaterna och valde istället att satsa pengarna från vägavgifterna på Sveriges hittills största motvorvägsprojekt – Förbifart Stockholm.

Av överskottet från trängselskatten går ”huvudparten till Förbifart Stockholm, och 324 miljoner bekostar förbättringar på E 4 mellan Södertälje och Hallunda, Södertörnsleden och E 18 mellan Hjulsta och Kista,... G Wennerholm (M), trafiklandstingsråd i Stockholms läns landsting, välkomnar beslutet i ett pressmeddelande”,  rapporterade Dagens Nyheter den 21 januari i år.

Högerstyret i riket och Stockholms län satsar på bilen samtidigt som man avreglerar och privatiserar kollektivtrafik, vård, skola och omsorg. Det blir dyrare och sämre.

Med de senaste höjningarna av patientavgifterna har Stockholms län både landets mest ojämlika vård och den dyraste. Så blev det när Moderaterna skulle skapa ”kvalitativt god hälso- och sjukvård med hög tillgänglighet”.

Per Olsson, Offensivs redaktionssekreterare

De 'etablerade' partierna står snart utan medlemmar

Att de etablerade partierna är i kris är ingen nyhet precis. Men att partiernas medlemstal snart understiger antalet platser i riksdag, lands­ting och kommun är en nyhet.
Enligt en ny rapport, Mot medlemslösa partier, från tankesmedjan Sektor 3, är partierna redan tomma skal. ”Om den negativa medlemsutvecklingen fortsätter i samma takt som den haft under de senaste 20 åren kommer antalet medlemmar redan år 2022 att understiga antalet förtroendeposter. Ytterli- gare ett år senare skulle partierna enligt denna prognos stå helt utan medlemmar”, påpekar rapporten.
Socialdemokraterna har förlorat nio av tio medlemmar sedan 1979. En del av detta medlemsras kan förklaras med att kollektivanslutningen av fackets medlemmar till Socialdemokraterna upphörde 1991. Men Socialdemokraternas medlemstapp har fortsatt även efter 1991.
Moderaterna, Centern och Folkpartiet har förlorat tre av fem medlemmar. Vänsterpartiets medlemsantal har nära på halverats. Idag får partierna mellan 70 och 80 procent av sin finansiering från olika statliga bidrag medan medlemsavgifterna endast står för 4-5 procent av partiernas budget, skriver rap- porten. Den siffran har några år på nacken, sannolikt är partierna numera än mer bidragsberoende. Folkpartiets medlemskris är så omfattande att partiet inte ens försöker värva några nya medlemmar. ”Vi lägger ner tid på an nat”, säger FP:s partisekretere Nina Larsson i rapporten. Vad detta ”annat” inbegriper, mer än att skrota välfärd, inte minst skolan, upplyser inte partisekreteraren.

När spricker moderatbubblan? Svar: Ganska snart. Moderaterna har vunnit tillfälliga väljarframgånger, samtidigt som organise- rade moderater har kommit att bli en utrotningshotad art. Mellan år 2000
och 2010 tappade Moderaterna 21 120 medlemmar, en knapp tredjedel av sin medlemsbas.
De nya Moderaterna har gjort nyspråk till sin favoritsysselsättning. Den gångna helgen höll Moderaterna sitt årliga ”Sverigemöte” i Karlstad, och or den för dagen var ”rättvisa” och ”jäm- likhet”. Det var som att kalla krig för fred och fattigdom för rikedom. Samtidigt som Moderaterna höll si na partidagar kom uppgifter om att det skulle kosta 15 miljarder kronor att avskaffa barnfattigdomen i Sverige. Ungefär lika mycket som regeringens planerade fem te jobbskatteavdrag. När moderaterna pratar rättvisa gäller det att hålla hårt om plånboken.

Per Olsson


Exp AB

Flygbladsutdelning i Brandbergen

Under helgen kommer RS Brandbergen dela 5 000 flygblad i hushållen. Vill du hjälpa till? Ring Ruben 073-5862339. Klicka på bilderna för högre upplösning.

Stöd sopgubbarnas strid

Imorse trädde sophämtarnas blockad i kraft. Efter förhandlingarna mellan Transportarbetarförbundet och Bilarbetsgivarna strandat varslade facket om konflikt för 4 300 sophämtare runt om i landet. Blockaden gäller övertidsarbete, nyanställningar och inhyrning.
Sopgubbarna kräver att belastningen begränsas. Tempot har hårdnat år för år som ett resultat av upphandlingarna med färre bilar, sämre hämtförhållanden och mer jobb.
Striden handlar också åter igen om lönesystemet i Stockholm som arbetsgivarna gång på gång velat avskaffa för att chocksänka lönerna. Stockholms sopgubbar har svarat med gemensam kamp och lyckats försvara sin löner. Transport vill nu införa den lönemodell som i dag bara finns i Stockholm i hela landet; en ackord som sätts efter en poänglista med en beslastningsbegränsning.
– De stora företagen försöker sänka våra löner med flera tusen kronor per månad. Men vi är eniga och håller ihop, säger sophämtare Juan Rios när han förklarar vad som krävs för att vinna.
Vi i Rättvisepartiet Socialisterna ger som tidigare fullt stöd åt sopgubbarna. Deras strid och sammanhållning är ett exempel för hela fackföreningsrörelsen.

Mattias Bernhardsson

Utvisningen stoppad - Sirvan har släppts från flyktingförvaret!

Igår släpptes äntligen Mohammad Sirvan Forotan från flyktingförvaret. I fredags stoppades Migrationsverkets försök att utvisa honom till Iran där han riskerar livet för sin bakgrund som politisk aktivist, peshmerge i motståndsrörelsen Komale.

Läs mer om vad som hände i fredags här.

I dagens Aftonbladet skriver Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik att de ändrar sig och stoppar utvisningen. Enligt Migrationsverket hade "nya asylskäl" tillkommit. Men de ansvariga visste redan att Sirvan var motståndsman i Komale. Om beslutet att utvisa Sirvan verkställts hade han varit den förste peshmergen att utvisas till Iran från Sverige och Migrationsverket hade etablerat en ny praxis. Men protesterna satte stopp för utvisningen.

Sirvan har släppts och Migrationsverkets nya genomgång av hans ansökan om asyl pågår nu. Att utvisningen av Sirvan stoppades visar att det går att göra skillnad. Men vi vill göra ännu större skillnad. Just nu hungerstrejkar 50 politiska flyktingar från Iran i Göteborg för att få stanna. Mellan 20 000 och 30 000 personer är gömda, saknar skydd och rättigheter i dagens Sverige. Många utnyttjas på arbetsmarknaden med högerregeringens goda minne.

Asylrörelserna runt om behöver åter bli en riksomfattande kraft, som under flyktingamnestikampen 2005 då 17 000 uppehållstillstånd tvingades fram. Vi måste ta protesterna till regeringen och mot hela högerpolitiken. Därför börjar vi redan nu förbereda för en stor protest vid riksdagens öppnande den 20 september tillsammans med fackliga, asylaktivister och lokala kampanjer runt om i landet.

Mattias Bernhardsson

Läs mer på Septemberalliansens facebook-grupp.

Betraktelser från en blockad

Av Per Sunvisson

Det första mejlet kom strax efter lunch. Utvisning av irakier från förvaret i Märsta i natt. En omedelbar känsla av allvar i skolvardagen. Några timmar av oregelbundna och emellanåt motstridiga uppdateringar. En full bil rullar iväg från Farsta strax efter åtta. En ännu rymligt tom buss svänger i samma stund in på förvarets område. Nysnö täcker skira majblad. Det är märkligt kallt i värmen.

Piketen möter vid stationen. Deras tysta iakttagande en varning. Ännu ett tåg kommer in och vänder. Vi blir uppenbarligen inte fler. En civil skugga längs skogsvägen och så ett blårandigt band. Vi tar oss tid vi inte har. Mörka ögon bakom tonade rutor är allt vi hinner se.
Surrande röster av besvikelse. Vi har förlorat och de blå har vunnit. Men det är bara spelet som är vårt. Insatserna är deras.

Mentala skyttegravar. Ställningar försvaras av vana. Ett samtal trevar sig under taggtråden. En svindlade möjlighet att vi kanske möts på samma sida nästa gång. Eller gången efter det. Någon gång. En SL-buss tvingas vända. Den alltför sena blockaden håller. Nu en symbolisk gest och övning. Planet har inte lyft!

Soppkök och stockar rullar vidare. Utropet manar mot Arlanda. Däcken ritar mönster i den våta vägbanan. Mest cirklar och åttor. Den kala avgångshallen färgas i medmänsklighet. Tjänstemän som lyckönskar och visar vägen. Cargo City. Efterfrågade varor och oönskade människor. De första både in och ut. De senare bara bort. Nervösa vakter i isande nordan.

Plötsligt står den bara där. Inga ögon får försvinna. Sju personer mot en buss. Vi håller ihop. Våra armar en mänsklig kedja. Öppna länkar letar sig över kylaren. Genom kylan. Inga evigheter står att vinna. En pikets restid från Märsta är allt vi har. Blickar av nyfikenhet härdas av eskorternas likgiltighet. Blir starka utan hårdhet.

Det finns fortfarande tid. Tjugotvå ögonblick. Tjugo par händer att möta. Ett kvinnoansikte. Lamslaget och fårat. Rörelserna av en fingerspets. Kopierade i bläck på en handflata ett kort ord. G A Y. Ett sista pekfinger mot halsen. En förutsägelse och en punkt. Poliser och gallergrindar. 350 mil bort.

Protester stoppar utvisning av Sirvan till Iran under helgen – kampen fortsätter

Migrationsverkets planer på att utvisa frihetskämpen Mohammad Sirvan Forotan till diktaturens Iran har stoppats, i alla fall för tillfället. Sirvans bakgrund som peshmergaaktivist i motståndsrörelsen Komale innebär att hans liv är i stor fara så fort han anländer till Iran.
Senast 1 maj skulle en aktivist från Komale avrättas, något som dock skjutits upp. Socialister, motståndsmän, fackliga aktivister, strejkande och andra politiska fångar avrättas hela tiden.
Aktivister från framförallt Iranska flyktingars riksorganisation respektive flyktingförbund, Komale och Rättvisepartiet Socialisterna samlades i morse utanför Migrationsverket i Solna där appeller hölls av bland andra Rasul Benavand, Rahim Yazdauprst, Pia Attiabi och Arne Johansson från RS. Upprepade kontakter togs med ansvariga tjänstemän. Protesterna, som började redan på torsdag kväll vid Kronobergshäktet fortsatte idag på eftermiddagen även vid Arlanda där passagerare och anställda informerades om vad som höll på att ske.
Telefonerna har gått varma hela dagen och några riksdagsledamöter har också engagerat sig för att stoppa utvisningen, framförallt Amineh Kakabaveh från Vänsterpartiet. Såväl SvT som TV4 har också uppmärksammat fallet under dagen.
Att tvångsutvisa människor till länder där de riskerar att torteras eller dödas, strider mot de mest grundläggande principerna om mänskliga rättigheter. Sverige tillhör en av de mest kritiserade länderna i Europa och har toppat listan över antalet anmälningar till FN:s tortykommission under en lång tid. Sirvans fall har också anmälts till Europadomstolen.
– Att utvisningen stoppas och går till omprövning, nu i Migrationsdomstolen, är ett resultat av press och protester. Nu kräver vi att de släpper Sirvan ur häktet - han är en politisk flykting, inte en brottsling, säger Mattias Bernhardsson, kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartiet Socialisterna i Haninnge som deltog på Arlanda.

Blockad mot tvångsutvisningar till Irak

Tisdagen den 3 maj kom det till vår kännedom att ett 10–tal irakier skulle utvisas från flyktingförvaret i Märsta till Bagdad. Men ett flertal flyktingar skulle också utvisas från Arlanda samma natt från flyktingförläggningar över hela landet, bl a från Helsingborg och Flen.

Planet skulle gå 01:00 den 4 maj och därför beslöt sig Asylrörelsen (där ibland Rättvisepartiet Socialisterna) att blockera förvaret i Märsta från kl 21.00 och framåt.

Efter att ett 40-tal aktivister samlats vid förvaret fick vi information som tydde på att flyktingarna redan var skickade till Arlanda. Vi beslutade oss då för att ta sig till Arlanda, hitta grinden som bussen skulle gå via och försöka blockera den istället. Efter ett tag lyckades RS-aktivisterna upptäcka en buss full med flyktingar som skulle utvisas, närmare 30 till 40 personer antagligen från hela landet mestadels från Irak.

Flyktingarna skrek Bagdad genom rutan. Två killar tecknade på handen Gay och tryckte mot rutan på bussen och förklarade med ett drag över halsen att de antagligen skulle bli avrättade. En kvinna grät och var helt förstörd och bankade på fönstrena i bussen i panik. Vi ställde oss framför bussen och blockerade vägen till grinden. En civilpolis klev     ut ur bussen och skrek att vi genast skulle flytta oss för annars kunde vi riskera att hamna i arrest och få böter.

Efter en halvtimmes blockad anlände en polispiket som upplyste oss om vilka paragrafer vi bröt mot. RS aktivister svarade med att upplysa poliserna om vilka internationella lagar och resolutioner som de och dem statliga myndigheterna bryter mot genom att utvisa människor till länder som de riskerar att bli torterade och dödade i. Vi slöt armkrokskedja framför bussen och poliserna fick dra oss och köra bort oss i piketen. Bussen uppehölls en dryg halvtimme innan den rullade in på flygplatsen och vidare till planet till Bagdad. Denna skandalösa utvisning gick igenom. Nästa gång måste vi vara många fler.

Ruben Derkert

RS vill ha fler och billigare hyresrätter i Haninge

Karin Wallmark (RS) talar

På måndagens kommunfullmäktigemöte fastslogs Haninges bostadstrategi. Efter remissrundor och återremitteringsförslag antogs det nya förslaget i stort utan diskussion. Endast Rättvisepartiet Socialisterna argumenterade mot borgarnas förslag.

(S) och (V) hade gemensamt begärt återremittering (att beslutet skjuts upp) på förslaget då de bland annat tyckte att det stod för lite gällande byggandet av billiga hyresrätter. Men väl på mötet köpte de det nya förslaget utan kritik trots att det inte säger någonting om att bygga fler billiga bostäder. Enligt borgarna ska byggandet av dyra lägenheter leda till också fler billiga. Att lägenheter blir lediga om folk tvingas flytta är en självklarhet, men det ökar inte beståndet av den utrotningshotade allmännyttan och det hjälper inte lågavlönade. Vidare säger strategin att man i alla områden ska eftersträva blandade boendeformer i alla kommunens områden för att öka ”attraktiviteten”. I praktiken brukar detta innebära att just de billiga hyresrätterna ombildas till bostadsrätter, absolut inte tvärtom.

RS yrkade som enda parti på återremittering och lade ett eget förslag om att bostadstrategin skulle skrivas om med inriktningen att den främsta uppgiften ska vara att bygga många hyresrätter. Detta då efterfrågan är mycket större än tillgången och att den som har pengar alltid kan hitta en bostad. Vi sade också att kommunen måste sätta stopp för ombildningar och satsa på ett byggande som håller nere mark- och exploateringskostnader. Även att kommunen ska garantera skyddat boende för alla som flyr en partner som slår, vilket inte är en garanti idag.

Martina Mossberg (M) svarade på inlägget genom att säga att den nya bostadsstrategin följer allt detta, men den som har läst bostadsstrategin kan knappast hålla med. De ville inte ta debatten helt enkelt. Att (S) och (V) inte försvarade sin återremittering över huvud taget utan var nöjd med de få bristfälliga ändringarna är förvånande. Förutom RS som reserverade sig mot beslutet antogs den nya strategin enhälligt.

Sanna Tefke och Karin Wallmark
Ersättare i Haninge kommunfullmäktige för Rättvisepartiet Socialisterna