Högerpolitiken har skapat krisen i skolan

Maciej Zarembas artikelserie ”hem till skolan” i DN har fått stor uppmärksamhet och har aktualiserat debatten om den svenska skolans kris.
Medan läsare som har tröttnat på allt som inte fungerar i skolan uppskattar att någon som Zaremba ”vågar säga som det är”, har också många läsare, t ex lärare, reagerat mot bristen på förståelse för det arbete de utför.
Zaremba menar att ”lärarna slutat undervisa” och att mycket som var bra förr offrades i ”flumskolan”.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Zaremba i DN:
"Det är ingen vacker syn. Så tog teknokraterna kommandot över skolan"
"En förolämpning mot barnen. Så sänkte skolan kraven på läskunnighet"
"Sverige har slutat undervisa. Så förlorade lärarna sitt yrke"
"Så vandaliserade kommunen en skola"
"Man måste låta rätt gå före galet. En skolan kamp mot överheten"

Mer relaterade artiklar:
DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10 DN11 DN12 DN13 DN14
SvD SvD2 Dagen AB AB2 AB3 AB4 AB5 AB6 AB7 AB8 AB9 AB10 LN LN2 LN3
Exp Exp2  GP GP2 GP3 ND HB HD HD1 HD2 Smp SvD HD GP SR DN SvD SvD2
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Mattias Bernhardsson

Mattias Bernhardsson, kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartiet Socialisterna i Haninge, polemiserar här mot Zaremba:

Maciej Zaremba kritiserar med rätta kommunaliseringen av skolan, bristande lärarutbildning, hur läraryrkets status har sänkts och hur segregerad skolan är. Men artikelförfattaren fuskar i analysen för att vinna stöd för felaktiga slutsatser.
I artikeln ”Så vandaliserade kommunen en skola”, beskrivs  hur elever och lärare flydde Tolv-åkersskolan i Kävlinge. Kommunen har landets näst ­lägsta skattesats och en låg skolpeng.
Zaremba citerar en förälder: ”Min dotter gråter när hon kommer hem... 29 elever i en matteklass... min son är dyslektiker men får ingen hjälp, jag får betala stödläraren själv...”.
Zaremba skriver sen att i Kävlinge har ”folkvalda snålat i ett decennium, ut­an att deras skolor gått i däck”. Han menar att orsaken till Tolvåkersskolans förfall inte är nedskärningar, utan ett pedagogiskt ”haveri” där tematisk undervisning (t ex en vecka om dödsstraff eller klimatkrisen) infördes utöver den vanliga ämnesundervisningen.
Zaremba väljer att inte redovi­sa skolans meritvärden, vilka är långt högre än rikssnittet. Han skriver att lärare tvingats vikariera i ämnen och teman som de inte behärskar; tre veckor i en klass, sen vidare till nästa. Men han nämner inte att lärarnas undervisningstid ökade från 25 till 29 lektioner i veckan förra läsåret, vilket minskade tiden för förberedelser och efterarbete samt gjorde att många blev långtidssjukskrivna under arbetsbördan.
Teman kan hjälpa elever finna intressen för ämnen och inrikta på bredare kunskapsinhämtning än ren faktaavläsning. Men de borgerliga skolpolitikerna försökte ta genvägar och ändra arbetssätt utan diskussion med lärarna. Samtidigt som de skulle arbeta mer ämnesöverskridande skar man ner på resurser och planeringstimmar – när det i själ­va verket hade krävts mer resurser, personal, utbildningar och planeringstimmar.

I artikeln ”Man måste låta rätt gå före galet. En skolas kamp mot överheten”, som utspelas i Umeå, ställs den kommunala ”flumskolan” Teg Central, som totalt spårat ur med förödande resultat, i motsats till privatskolan Minervaskolan som fått resultat med kvarsittning, mössförbud och katederundervisning.

Återigen vill dock Zaremba in­te kännas vid en seriös analys.
För tio år sen var Teg Central en skola med ett brett klassöv­erskridande upptagningsområ­de där barn från olika typer av områden möttes i samma kommunala skola. När den privata Minervaskolan startades lockades många barn från stans villaområden dit. Skolpengen tog de med sig. De resterande eleverna, mestadels arbetarbarn, blev kvar i de kommunala skolorna som drabbades av än­nu större nedskärningar.
Minervaskolan behövde inte budgetera anslag till elever med särskilda behov. Genom utsorteringen kunde de förmögna ägar­na, vilka Zaremba kallar ”underdogs”, låta mer pengar gå till ren vinst.
Även här missar Zaremba att Minervaskolan inte utmärker sig i jämförelse med andra skolors resultat i Umeå. Listan toppas av en kommunal skola.

I artikeln ”En förolämpning mot barnen. Så sänkte skolan kraven på läskunnighet”, berättar Zaremba om ”skräckskolan” Gustav Adolfskolan i Landskro­na där könsord och raketer enligt artikeln tillhörde vardagen. Artikeln beskriver hur eleverna inte tog lärarna på allvar, hur rektorn inte brydde sig och elever­na inte lärde sig något.
Zaremba skriver hur ”skräckskolan” blev först i Sverige med årskurs tio: ”Under det extra året fick ungdomarna ta igen vad de gått miste om sedan dagis. Med tanke på hur fort det gick var det nog inget fel på de­ras läslust. 90 av 92 klarade proven”, återger Zaremba och erkänner betydelsen av små klasser. Elever som varit stökiga var inte längre det i små grupper. De var t o m lugna som ”lamm”.

Ändå är artikelns moral att det råder brist på disciplin. Problemet är att barn inte blir stökiga för att magistern inte längre får använda käpp och rem.
Det handlar om barn som inte förstår undervisningen, som aldrig får hjälp p g a lärarbrist, som får mindre hjälp hemifrån då föräldrarna utsätts för borgarnas osäkrade arbetsmarknad, eller har svårt att få studiero i trångbodda hem. Det handlar om att skolor slås samman, elever trängs ihop i överfulla skolor och överfulla klasser.
De som tar upp dessa faktorer blir lätt påklistrade att de ”ursäktar” brist på ”ordning och reda”. Men mer auktoritet och bestraffning är bara ett slag i luften; inget har i grunden lösts av de problem som gör att barn känner att de inte kan eller förstår. Orsak och verkan. Man kan inte lösa frustration eller fokusproblem utan elevens intresse eller tro på sig själv.
Utbildningsminister Björklund (FP) m fl borgerliga skolpolitiker ropar efter ”hårdare tag” då de vet att det inte kostar något.

Zaremba vill inte gå in på de verkliga orsakerna: Att både S- och M-ledda styren i 20 års tid har länsat skolan på resurser. Skolan har i princip betalat bankdirektörernas fallskärmar.
Skolans kommunalisering år 1991 gjorde att staten kunde skjuta kostnader och ansvar i­från sig. Säkert ville man också försvåra riksomfattande proteströrelser mot nedskärningarna.
När det ”fria skolvalet” (konkurrens mellan skolor) infördes år 1992 inleddes en process av uppdelning mellan A- och B-skolor, där skolor i högre grad segregerades utifrån klass och etnisk bakgrund.
Friskolereformen samma år var en fortsättning i samma nyliberala anda: Att inte kasta bort pengar på allas utbildning. Näringslivet ville ha ökat inflytande över sin framtida arbetskraft.
Under hela 1990- och 2000-talen ökade betygsklyftorna mellan skolor och områden drastiskt. Idag sköts skolor som företag; rektorer är mer kamrerer än pedagoger. Små skolor slås samman i effektivitetens namn utan hänsyn till hur barnen påverkas.

En av Zarembas slutsatser är att ”svensk skola sänkt kraven på läskunnighet” och kritiserar med rätta provutformningen.
Han hänvisar till läsförståelsetester som visar att elever ”inte förstod om en insändare argumenterade för eller emot säg – rutavdraget. De hade gått ut grundskolan, kunde läsa, men förstod inte vad de läste.” Han går sedan igenom hur dessa elever ändå får godkänt. Han skriver: ”Dessvärre kan det inte uteslutas att dessa G var äkta G. Åtminstone i den mening att eleven klarat en särskild sorts test som anses mäta färdigheten ’läsning’….. att sätta kryss i en av fyra rutor som svar på frågor om vad ett visst textstycke handlar om. Enligt min uppfattning mäter inte sådant förmågan att förstå, snarare att kunna välja det mest sannolika”.
Här slår Zaremba huvudet på spiken. Men vad han inte förstår är att detta är resultatet av ökat fokus på prov och betyg, vilket artikelförfattaren vill ha mer av.
Betygen bygger till stor del på proven. Att läsa på inför proven och att klara dem överordnas allt annat. Elevens intresse är ovidkommande, man har bara tid att läsa det som kommer upp på provet. Allt annat måste väljas bort. Det handlar om att ”minnas” så mycket som möjligt. Detta ändras inte bara för att proven skrivs om från flervals­svar till fria svar. Verkliga kunskaper kan inte bedömas utifrån antalet rätt på ett prov.
Att ”kopiera” kunskap är en sak. Att ”förstå” är en annan, likaså att hjälpa elever att tillämpa teoretiska kunskaper i praktiken; något som kräver ansats utifrån elevens intresse, diskussioner i grupp, mer individuell hjälp samt fler och bättre utbildade lärare och specialpedagoger.

Bakom Björklunds tal om ”mer katederskola” skymtar den gamla tidens syn på eleven som en passiv mottagare som ska ”matas” med kunskaper – som en tomt kärl eller ett tomt blad, enligt liberalen John Lockes syn.
I motsats till den tidens mekaniska syn visade den marxistiske pedagogen Lev Vygotskij, som har kommit att revolutionera synen på barns lärande, i ”Den närmaste utvecklingszonen” att barn kan lära sig olika saker vid olika tidpunkter. Pedagogen John Dewey förklarade att undervisningen måste utgå från ”elevernas sociala verklighet”. Många framsteg inom lärandet bygger på Vygotskijs bidrag; att kunskaper måste kopplas samman med det som eleven redan vet och bli en personlig angelägenhet för eleven; att undervisning-en måste utgå från elevens för- förståelse; repetition och upprepning måste undvikas eftersom det dödar intresset; och att skolsystemet måste anknytas till det verkliga livet.
Med katederskola menar borgarna att individualiseringen tas bort och att lärandet sker genom föreläsningar och prov. Lärare ska inte kunna anpassa metodiker utifrån ålder och social miljö.

Denna ideologi praktiseras av borgarna och S i Haninge under begreppet ”Synvändan”. Här påstås att ext­ra stöd till elever är detsamma som att exkludera dessa elever; att alla kan läsa samma sak samtidigt, oavsett förkunskaper eller språkförståelse. Synvändan är ett koncept för nedskärningar och möttes av stora protester bland lärare.
När vi i RS har debatterat med högern i Haninge försöker de alltid vantolka socialisters syn som ”flummig” och tillskriva oss sak-er vi inte står för, t ex att lärare ska vara passiva i klassrummet. Tvärtom, menar vi att det krävs en mer aktiv lärarroll om elever ska få individbaserad hjälp. Men aktivt läran­de kräver fler och utbildade lärare samt mindre grupper. Därför misslyckas även de skolpolitiker som inte vill ha den gamla tidens sko­la tillbaka när de inte satsar nog med resurser på skolan.
Eliten vill hellre ha katederundervisning då det kostar mindre med en lärare inför en stor grupp mottagare och de får en tydliga­re klassutsortering på köpet.

I artikeln om läskunnighet kö­per Zaremba den tunna framgångssagan om Haninge billigt. Han beskriver Haninge i nödens år 2004 som: ”extremt se­gregerad (infödda bor i norr, de andra i söder)… landets sämsta skolkommun: fyra av tio elever ­klarar inte grundskolan.”
Men vad han inte förstår är att inte så mycket har förändrats. En skillnad är dock att den borgerligt styrda kommunen nu samlar enorma överskott varje år medan man svälter ut skolan. Zaremba återger att skolpolitikern Robert Noord (S) minsann inte klagade över mind­re resurser då skolans problem istället skulle vara lärarnas ”låga ambitioner” och inriktningen på elevernas trivsel. ”Man går inte till skolan för att trivas utan för att lära”, sa skolchefen, varpå han satte i gång att ”lusa barnen” – och enligt framgångssagan hamnade Haninges skolor bland de bästa i landet två år senare med hjälp av läsförståelseprogrammet LUS. Zaremba tar vad han kategoriskt kallar ”betonggettot Brandbergen” som exempel. Ena året var det 29 procent av tioåringarna som klarade matte, tre år senare var det nästan alla, 96 procent.
Tobias Lindberg, dåvarande ersättare för Rättvisepartiet Socialisterna i Haninge, gav en an­nan förklaring när det begav sig 2009: ”… jämfört med övriga kommuner så tillhör Haninge än idag en av de sämsta skolkommunerna i landet. Det enda som har förbättrats är att 12 procent fler går ut med betyg i nian som ger dem behörighet för fortsatta studier i gymnasiet jämfört med 2003…. Det är inte konstigt att eleverna som började skolan när Haninge i praktiken gick i konkurs hade de lägsta resultaten när de gick ut nian, det är dock dem Haninges ledande politiker har valt att jämföra med.”
Även om fler elever klarar kontrollerna med åren säger det eg­entligen ingenting. När ett nytt testförfarande införs anpassas lärandet snabbt till att klara av just den typen av test utan att det för den skull innebär att kunskaperna har ökat. Många lärare var starkt kritis­ka till LUS-resultaten, men att höja rösten var li­ka med ”illojalitet”.
Skolnedskärningar försvaras med att klasstorlekar inte påverkar kvaliteten, med fabricerade fakta som grund. Haningepolitikerna ger begreppet att ’fuska i skolan’ en helt ny mening.

Den borgerliga skolpolitiken går ut på satsa mindre på vissa och mer på andra. Kommunala skolor med underskott och fria skolor med vinstpott. Satsning på elitklasser och nedskärningar på resten. Lärlingsskolan jämte kunskapsskolan.
Dagens skola är en utsorterare i det kapitalistiska produktionsystemet utefter de rikas intressen. För att skapa en skola för livet och för alla krävs det att vi förändrar hela det samhälle skolan är en avspegling utav.

Mattias Bernhardsson

Rättvisepartiet Socialisterna står för:
> Förstatliga skolan och höj lärarlönerna – mer inflytande av lärare, elever och föräldrar.
> Avskaffa skolvalet och skolpengssystemet – resurser efter elevernas behov.
> Nej till religiösa och vinstdrivande friskolor.
> Max 20 elever per klass – sat­sa på fler och utbildade lärare, specialpedagoger, elevvård och hemspråk.
> Nej till stordrift och skolsammanslagningar – inför flexibla skolhyror.
> Ersätt kunskapskontroller och betyg med pedagogisk dokumentation och individuell handledning.
> Fritt intag till gymnasium och högskola.
> Nej till borgarnas klasskola med lärlingssystem.

Lärarröster:
Christer Bergström, lärare i Eskilstuna:
– Björklunds skolpolitik är ideologisk, populistisk och saknar förankring i verkligheten.
– Det behövs mindre klasser, fler lärare och elevvårdande personal. Många skolor har tröttkörda lärare. Därför måste USK (tak för antal undervisningstimmar) återinföras.
– Lärare behöver mer utbildning i psykosocialt arbe­te. ”Livskunskap” borde bli ett ämne för alla elever. Det handlar om sociologi, värde- och empatiträning utifrån samhällsproblem. Zaremba vet inte vad han talar om när han dömer ut Livskunskap – han blandar ihop det med ‘Friends’ kritiserade antimobbningsprogram SET.

Sigbritt Herbert, lärare i Östersund:
– I dag används 1-2 månaders lektionstid (i nian) till att förbereda nationella proven i stället för att föra klassen framåt. Fler nationella prov löser inte skolans problem.
– Skolan behöver resurser så att de åtminstone motsvarar 1989 års nivå.