I marginalen

Monarkin kan beskrivas som ett resande sällskap med uppdrag att sälja svensk kapitalism. Senaste trippen gick till Kina.
Under några veckor har kungafamiljen varit i Kina för att tillsammans med en rad toppdirektörer förmå landets diktatur att köpa mer svenskt.
”Bakom de kungliga högheterna rullar alltid en buss proppfull med svenska direktörer”, som Svenska Dagbladet skrev i söndags. ”Kronprinsessan Victoria nickar igenkännande till Jacob Wallenberg. Bakom honom står gräddan av det svenska och finska näringslivet på rad när kronprinsessparet anländer till Framtidsforumet på Hanaholmen i Finland. Det är McKinsey-konsulter, riskkapitalister, lobbyister och direktörer som vill sola sig i den kungliga glansen”, skrev samma tidning om kronprinsessparets besök i Finland tidigare i år.
Men åter till Kina. Kung Carl XVI Gustaf är fortfarande kvar där i något som mest liknar en tillfällig landsflykt. Kungen hyser som bekant en viss förkärlek för diktaturer. En av hans bästa vänner är, enligt egen utsago, Bruneis diktator – sultanen Hassanal Bolkiah.
Kungens nuvarande besök i Kina, eller vad man ska kalla det, är inofficiellt, vilket betyder att media kan glöm­ma det här med intervjuer och uttalan­den. Kina är ju inte heller pressfrihetens land precis.
Kungen vill nog helst glömma den senaste presskonferensen i Sverige som blev till ett riktigt självmål. Det som skulle bli till en dementi av skvallerboken Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken blev till något som inte kunde tolkas annat än som ett erkännande. ”Vi vänder blad och tittar framåt”, sa kungen till pressen för att sedan sticka till Kina.
Monarkens mindre lyckade uttalan­de fick alla hovlakejer att dra en ny lans för monarkin. Kungen är utsatt för rena häxprocessen skrev historieprofessorn Dick Harrison. Häxprocess? Har historieprofessorn helt tappat fotfästet? Och hovsmickrets okrönte konung Herman Lindqvist lät som han ville skriva in majestätsbrott i lagboken igen.
I Kina – världens största diktatur – där kungen nu befinner sig finns motsvarande majestätsbrott kvar i lagstiftningen. Den som kritiserar regimen och statsöverhuvudet (presidenten) kan dö­mas till döden. Men tror någon att kungafamiljen och direktörerna framförde någon kritik mot detta när de skålade och minglade med de kinesiska härskarna.
Per Olsson