Turkiet special: Lärdomar av arbetarklassens kamp och nedelag

30 år efter militärkuppen i Turkiet återpublicerar vi Mattias Bernhardssons artikelserie från 25-årsdagen av kuppen, vilken först publicerades i augusti 2005. 'Turkiet special' består av tre artiklar; Den första handlar om den revolutionära kampen under 1970-talet och militärkuppen 1980; Den andra om perioden som följde under 1980- och 90-talen; Och den tredje om den nationella frågan.

Del 1: Militärkuppen 1980

Efter en heroisk masskamp med revolutionära inslag i Turkiet under andra halvan av 1970-talet, led Mellanösterns största arbetarklass ett blodigt nederlag i 1980 års militärkupp. Arbetarrörelsens fria organisering krossades, 100 000 fängslades och hundratals avrättades medan västmakterna andades ut.
Den turkiska militärens roll har under decennier skiftat utifrån den härskande klassens akuta intressen. Flera gånger har den avbrutit det ”demokratiska” styret genom militärkupper 1960, 1971 och 1980 och andra ingripanden i regeringens affärer sedan dess.
Den turkiska fasciströrelsens Bozkurtlar – de “grå vargarna” – som med brutalt våld och tusentals politiska mord på arbetarrörelsens aktivister hjälpte militären till makten 1980, har fortfarande viktiga positioner i delar av armén och statens institutioner.
Turkiet hör till de outvecklade kapitalistiska länder där borgarklassens relativa svaghet kombinerat med dess band till den godsägande agrar-eliten bromsat utvecklingen, såväl ekonomiskt som politiskt och socialt. Den ekonomiska utvecklingen har istället kännetecknats av återkommande kriser och utbredd korruption.

Outvecklad kapitalism
Ett kraftlöst försök till jordreformer 1946 slutade i intet och spillrorna av de feodala förhållandena på landsbygden kvarstod in i modern tid.
Den massiva radikalisering som utvecklades under 70-talet och bland annat tvingade igenom åtta timmars arbetsdag var ett reellt hot mot den turkiska eliten. Vid sidan av turkiska LO, Türk-IS, utvecklades den revolutionära fackföreningskonfederationen DISK till en massorganisation som stod i spetsen för kampen. Tidningarna citerade talkörerna på en massdemonstration: “vatten, elektricitet, vägar, vatten, elektricitet, vägar!”

"Frågan ställdes på sin spets: antingen måste regeringen konfrontera den reaktionära officers-kasten och mobilisera hela arbetarklassen för att demontera den borgerliga statsapparaten, eller också böja sig under dess makt och därmed inte genomföra ett spår av reform"

Allas förhoppningar var länge vända mot Republikanska folkpartiet, CHP, som var ett liberalt och medelklassbaserat parti. I avsaknad av stora och självständiga arbetarpartier jämte det Moskvastyrda kommunistpartiet TKP, uppfattade arbetarna CHP som en väg framåt. Därför kunde partiet spela en roll som påminde om Bhuttos PPP i Pakistan och Peronist-rörelsen i Argentina, som borgerliga partier med ett omfattande stöd bland arbetare.
CHP:s valmöten förvandlades till massdemonstrationer med 200 000 –300 000 arbetare. När CHP vann valet med 46 procent av rösterba i 1977 års val uppfattades detta som ett mandat för radikala förändringar. Men CHP-ledaren Bülent Ecevit löste inte några av problemen och kunde heller inte göra det inom den svaga turkiska kapitalismens ramar. De största monopolen var privatägda och giriga spekulanter hamstrade jordbruksprodukter alltmedan de fattiga köade. Så länge jordbruket var i godsägarnas händer kunde arbetslösheten inte lösas. Inflationen steg till över 100 procent och sju och en halv miljon var arbetslösa utan någon arbetslöshetsersättning.
Det som hade behövts var att nationalisera bankerna och de största monopolen samt att införa ett statligt monopol för utrikeshandeln, som grund för en demokratiskt socialistisk planering av ekonomin. Detta hade frigjort de resurser som behövts för att ge alla arbete och bygga vägar, brunnar och den elektriska infrastruktur som saknades på den fattiga landsbygden.
CHP hade också behövt dela ut de rikas jordegendomar till jordlösa och arbetslösa, sätta fasta priser på deras produkter och erbjuda billigare krediter för modernare utrustning.
Men den nya CHP-regeringen tog inga initiativ alls i den riktningen. Regeringen bävade för att den minsta refom skulle besvaras av de väpnade styrkorna i militären. Istället sköt arbetslösheten och inflationen mot nya höjder, alltmedan folks tålamod med CHP-regeringen började avta.
Frågan ställdes på sin spets: antingen måste regeringen konfrontera den reaktionära officers-kasten och mobilisera hela arbetarklassen för att demontera den borgerliga statsapparaten, eller också böja sig under dess makt och därmed inte genomföra ett spår av reform.
Den enorma kraft arbetarklassen samlade genom ökad organisering och radikalisering mötte allt större angrepp av fascistiska gäng. De bestod av huliganer och kriminella med störst genomslag på den politiskt och kulturellt underutvecklade landsbygden.

Fascisterna attackerar
Vid den tiden hade Turkiet kanske den största fasciströrelsen i världen med en miljon röster – Nationella Aktionspartiet MHP hade 10 procent i valet – flera hundratusen samlade i miliser, kallade “grå vargarna”, och omfattande styrkefästen i militären. Under två år utförde fascisterna nära 3 000 politiska mord på arbetaraktivister och studenter.
Men i jämförelse med arbetarrörelsen var fascisterna svaga, speciellt i de större städernas arbetarområden. I Istanbul fick MHP bara 3 procent. MHP:s fascistiska “fackförening”, MISK, lyckades bara organisera några få tusen arbetare i hela Turkiet.
Fascisterna användes av den härskande klassen som slagträ mot arbetarklassen, men kapitalisterna hade inga planer att låta MHP ta makten själva. En av MHP:s högt uppsatta klagade också efter kuppen 1980: “Våra kroppar försmäktar i fängelset, men våra idéer sitter vid makten”.

Krigslagar införs
Enda sättet för Ecevits CHP-regering att stoppa fascistattackerna hade varit att mobilisera arbetarklassens styrka, beväpna arbetarrörelsens försvarsstyrkor och rensa ut statsapparatens reaktionära skikt. Potentialen för denna möjlighet fanns t ex inom DISK, vars säkerhetsstyrkor omfattade 30 000 arbetare när de försvarade 1978 års första maj-demonstration.
Även inom polisen fanns radikala element, t ex bildades ett polisfack som krävde en utrensning av fascisterna ur poliskåren. Men inga åtgärder togs av Ecevit.
Regeringens politik var förödande, vilket också dess svar på Maramanmaras-massakern visade. Fascisterna lyckades hetsa fram en Sunni-muslimsk pogrom mot den vänsterdominerade Allawi-minoriteten, vilket slutade med 200 massakrerade. Regeringen svarade med att införa krigslagar i 13 provinser.
Ecevit talade om “krigslagar med ett mänskligt ansikte”, varpå militären tackade med att under den följande reaktionen huvudsakligen slå till mot vänstern. 1979 års första maj-demonstration förbjöds och protester bemöttes med militärt våld.
Regeringen hade ingen makt alls över generalerna. När Ecevit slutligen reste några kritiska frågor om krigslagarnas användning blev han helt enkelt rådd att inte lägga näsan i blöt.
DISK genomförde flera massprotester mot fascisterna, t ex marscherade 200 000 arbetare genom Istanbul och lärarna strejkade. Men DISK-ledarnas strategi att kalla flera två-timmars, en-timmars och fem-minuters strejker efter varandra tröttade bara ut och fick inget genomslag. Fascisterna kunde inte besegras genom proteststrejker, nyckelfrågan var arbetarklassens beväpning.
Avancerade skikt inom arbetarklassen var redan beväpnade, men vapnen användes i desperation utan politisk ledning. Enskilda poliser och fascister sköts ner vid gerillaliknande konfrontationer. Varken DISK eller TKP förmådde att samla ihop till koordinerade och av arbetarrörelsen demokratiskt styrda arbetarmiliser.
I praktiken var hela vänstern präglad av Stalins två-stadie-teori, dvs först kamp för demokrati med alla “progressiva” skikt utanför arbetarklassen, något som i en avlägsen framtid kan ställa en socialistisk förvandling av samhället på dagordningen.

Högern tar makten
Den teoretiska förvirringen om arbetarklassens roll ledde till flera politiska misstag. Vid 1977 års val gav TKP ett massivt stöd till CHP – vilket var rätt – men detta var helt okritiskt mot ledningen och dess otillräckliga program. Efter arbetarklassens demoralisering över CHP-regeringens svek – som var oundvikligt utan ett klart socialistiskt program – vände TKP helt om och antog i 1979 års val en vänstersekteristisk hållning. TKP gick från enhet med borgare till att motarbeta arbetarenhet.
Valresultatet blev en komplett katastrof för CHP som föll från 41 till 28 procent och förlorade regeringsmakten till högerkoalitionen, ledd av islamistiska Nationella räddningspartiet och fascistiska MHP.
Ecevits oförmåga att hejda den förvärrade ekonomiska krisen beredde vägen för högerns maktskifte. Inflationen hade överskridit 400 procent och arbetslösheten var över 20 procent. Vintern 1979-80 var också den kallaste på tre decennier, vilket förvärrade alla bristsituationer. I hela landet rådde brist på bränsle och strömavbrott upp till 6 timmar per dag var regel. Fabriksnedläggningarna accelererade p g a råvarubrist och sjukhusen var helt utan narkosbedövning.
Den nya extrema högerregeringens attacker på arbetarklassen besvarades av en explotionsartad och desperat kamp för att försvara löner och arbetsvillkor.
Arbetarna satte upp barrikader för att försvara sig mot trupperna och regelrätta gatustrider utvecklades i kåkstäderna.
När företagsledningen för Taris textilffabrik i Izmir försökte krossa DISK och ersätta den med en gul fackförening ockuperade arbetarna fabriken, vilket ledde till en allomfattande resning. Regeringstyrkor på 10 000 trupper sattes in och bröt våldsamt upp ockupationen, vilket följdes av en total generalstrejk i hela staden.

Utan ledning
Arbetarna satte upp barrikader för att försvara sig mot trupperna och regelrätta gatustrider utvecklades i kåkstäderna. Strejkerna runt om i Turkiet fortsatte att växa lavinartat, från 1 100 000 förlorade strejkdagar under hela 1979 till hela 7 700 000 de första åtta månaderna 1980.
På själva kuppdagen den 12 september var 58 000 DISK-medlemmar uttagna i strejk, kolgruvorna ockuperade och tusentals Turk-IS-medlemmar stod på randen till strejk. Det var i det läget militären gick in och tog makten. Stora områden stod under arbetarnas kontroll, men gick efter order från generalerna tillbaka till arbetet redan dagen efter.
Hur kunde detta ske utan motstånd? Frågan kan inte bara besvaras med det utbredda besvikelsen med CHP-ledningen. Faktum är att kampen mot högerregeringen under hela 1980 bedrevs utan någon som helst politisk ledning eller stöd av fackföreningsledarna. TKP försvann från den politiska arenan genom att gå under jorden redan ett halvår innan kuppen, vilket hade en desorienterande effekt på arbetarkampen.
Med militärkuppen kunde borgarklassen slå sönder arbetarklassens fria organisering och slå hårt mot vänstern. 500 arbetaraktivister avrättades omedelbart och fler under efterdyningarna. Upp till 100 000 fängslades. DISK olagligförklarades och slogs sönder. Det blev också olagligt att bilda nya fackföreningar eller arbetarpartier.
Att kuppen skulle ha kommit från “mitten” påstods när NATO och väst-regeringarna skyndade att ge militären sitt stöd. Men verkligheten var naturligtvis att det låg i imperialismens intresse att stödja kuppen.
1980-87 sjönk lönerna i Turkiet med 40 procent vilket visar vems intressen militärens kupp gynnade. Förtrycket av kurderna hårdnade under militären och för att fortsättningsvis hålla den väldiga turkiska arbetarklassen på mattan, började den så en gång “sekulära” officerseliten att medvetet odla politisk höger-islam.
Sedan militärkuppen 1980 har socialistiskt arbete varit väldigt riskfyllt. I september 1988 greps en 15-årig skolpojke av säkerhetspolis. Anledning: han hade klottrat ordet ”marxism” på skolbänken. Pojken låstes in i både fängelse och psykiatrisk klinik.

Arbetarklassens roll
Arbetarrörelsens heroiska kamp under 70-talet innehåller ovärderliga erfarenheter för idag, men tyvärr också dess nederlag. Framförallt var det stalinismens förödande politik som hindrade den turkiska arbetarklassen att ta makten. Hela vänsterns syn på arbetarklassens roll var färgad av Moskvabyråkratins intressen och därmed kunde rörelsen inte få den politiska ledning den behövde när det gällde.
Ett annat resultat hade varit möjligt, där ett socialistiskt maktövertagande i Turkiet hade inneburit ett lyft ur den extrema fattigdomen med omfattande jordreformer och nationalisering av industrin. Det brutala kriget mot kurdiska PKK hade då kunnat undvikas och 10 000-tals liv sparas.
I ett större perspektiv hade arbetarklassens seger i Turkiet stärkt förtyckta folk i hela Mellanöstern och beväpnat dem med ett politiskt alternativ till den politiska högerislamismens återkomst under 80-talet.
Socialister idag kan inspireras av heroismen i den turkiska arbetarkampens historia, men måste likväl dra lärdomar av nederlagen för att förbereda sin egen roll i kampen för att förändra samhället.


Del 2: ”Stabiliseringen” - Högerpolitiken krävde islamisering under 1980- och 90-talen

Turkiets militärjunta lade genom kuppen 1980 grunden för den “politiska stabilisering” som krävdes för att sätta den turkiska och globala kapitalets smärtsamma program i verket. I den brutala processen kom militären att medvetet islamisera Turkiet för att hålla arbetarklassen i schack, och den “sekulära” identiteten fick skrivas om.
Den säregna turkiska sekulärismen baseras på Turkiets officiella ideologi kemalismen efter Turkiets grundare Kemal Atatürk som efter första världskriget med sina radikala officerare bröt sönder mullornas och islamismens makt. Det ”nya Turkiet” skulle ha en icke-religiös grund.
Kemalismen har trots sin samtida progressivitet kunnat användas som alibi för den bonapartistiska elitens maktställning genom förnekelse av alla klasskillnader, stark turkisk nationalism, tvångsassimilering och ihärdig förnekelse av icketurkiska etniska grupper inom Turkiets gränser.
Men kemalismen har aldrig varit en princip för vare sig militären eller borgarklassen. Militärens roll och inflytande har alltid skiftat i Turkiet, men den har alltid agerat utifrån borgarklassens intressen, oavsett om det skett genom islamism eller sekulärism.

Förtrösta i himmelen
IMF-programmen efter kuppen 1980 satte punkt för de statliga subventionerna till Turkiets tillverkningsindustri och jordbruksnäring. Arbetslösheten växte i tätorterna och flykten från den utarmade landsbygden fortsatte. Vänstern var totalt krossad och kunde inte bjuda motstånd.
Utan vare sig någon väg tillbaka eller hopp om ljus i tunneln kunde islamismen vinna mark igen. De militära makthavarna utarbetade en konstitution som beordrade obligatorisk religionsundervisning.

"Både fascister och islamister fick jobb i säkerhetstjänsten, polisen och armén i utbyte mot att de upphörde att verka organiserat på egen hand. “Vargen bytte päls men inte själ”, som det bulgariska ordspråket säger"

Det gröna skyddsbältet
Denna omvandling var inte så konstig efter de kraftuppvisningar den väldiga arbetarklassen uppvisat under slutet av 1970-talet. Generalerna visste att det kunde hända igen. Därför började “anti-islamisterna” i staten i stor skala medvetet sprida religionens bedövningsmedel.
Detta låg i linje med den strategi Washington drivit efter revolutionen i Iran och den sovjetiska interventionen i Afghanistan, som gick ut på att skapa en allians av USA-stödda muslimska länder, av rädsla för sovjetiskt inflytande söderut och för att motverka den nya regimen i Iran.
Samtidigt som de turkiska grundlagsändringarna bidrog till att saudiarabiskt kapital strömmade till, verkade den turkiska militärjuntan för en sunnitisk tolkning likt den saudiska Wahhabi-ideologin och stärkte dem mot iranska prästerskapets USA-fientliga linje.

Klyftorna vidgas
Både fascister och islamister fick jobb i säkerhetstjänsten, polisen och armén i utbyte mot att de upphörde att verka organiserat på egen hand. “Vargen bytte päls men inte själ”, som det bulgariska ordspråket säger.
Den ekonomiska kontrarevolutionen under 1980- och 90-talen var förödande för många fattiga. Lönernas andel av bruttonationalprodukt krympte från 31,2 procent 1970 till 15,6 procent 1988. Under samma tid ökade hyrornas, räntornas och vinsternas andel från 37,7 till 69,1 procent.
Enligt den turkiska företagareföreningen kontrollerade den rikaste femtedelen i det turkiska samhället 60 procent av bruttonationalinkomsten 1989, mot bara 4 procent för den fattigaste femtedelen.
Samtidigt som klyftorna växte mellan fattiga och rika, skenade också utgifterna för de militära operationerna mot PKK i sydöstra Turkiet: 1994 till hela 7 miljarder dollar, lika mycket som det årets underskott i statsbudgeten. För allt detta har arbetarklassen fått betala, nedtryckta i fattigdom och ställda mot varandra med vapen i hand.


Del 3: Ett rop på frihet - Hur lösa den nationella frågan i Turkiet?

Sedan ett år har högerextrema MHP gått till offensiv igen (2004), kombinerat med ökad polisbrutalitet och ökade rättsövergrepp. Samtidigt återupptog det kurdiska PKK den väpnade kamp, som avblåstes 1999, bland annat med dödliga sprängdåd mot Turkiets turistnäring. Varför blossar striderna upp på nytt, hur ser marxister på terrorn och vilket alternativ måste föras fram?
När EU den 21 juni angav villkoren för Turkiets förhandlingar om medlemskap, inledde militären sin inringning av den kurdiska staden Bostanici i sydöstra Turkiet. I sin jakt på PKK-rebeller sköts en 14-årig pojke till döds. Diskriminering, rättslöshet och förtryck är fortfarande en del av många kurders vardag.
I april avskrev en appellationsdomstol i Turkiet åtalet mot fyra poliser som torterat två tonårsflickor. Flickorna våldtogs med tandade föremål, hängdes i armarna och fick utstå påtvingade “mödomstester”. Efter dagar av tortyr “erkände” flickorna att de var medlemmar i PKK. Åtalet mot polisen lades ned pga “bristande bevis” och flickorna dömdes till långa fängelsestraff.
Den kurdiska befolkningen lever under väldigt svåra omständigheter. Endast hälften av flickorna går idag i skola i de sydöstra provinserna. Där är också hälften av kvinnorna analfabeter, enligt Sida.
Den samhälleliga efterblivenheten, skiftande nivåer av utveckling samt geopolitiska, religiösa, kulturella och klassmässiga motsättningar har under decennier stärkt det som populärt kallas Turkiets ”identitetskris”: den nationella frågan.

Tvångsassimilering
Både under det ottomanska imperiets sönderfall och under det ”moderna” Turkiet har dessa motsättningar exploderat; 1915 förintades uppskattningsvis 1,5 miljoner armenier i en av vår tids mest nedtystade folkmord.
Uppemot 3 miljoner armenier, kurder och syrianer massakrerades under 1910- och 1920-talen då de vägrade att tvångsassimileras in i den nya turkiska identiteten.
Än idag är dessa händelser känsliga frågor och premiärminister Erdogan har förkunnat att ”i Turkiets historia finns inget kapitel att skämmas över, att förtränga, att glömma eller släta över”.
Den kurdiska historien under 1900-talet har varit omskakande. När den brittiska och franska imperialismen tog över kontrollen över området efter Ottomanska rikets sönderfall, delades Kurdistan upp mellan de nya konstgjorda staterna Turkiet, Syrien, Irak och Iran.
Republiken Turkiet utropades den 29 oktober 1923. Den 3 mars 1924 förbjöd regeringen det kurdiska språket och litteraturen, kurdiska skolor stängdes och kurdiska ledare hängdes.

”Bergsturkar”
Kurderna svarade med uppror i februari 1925 lett av Sheik Said. Efter en månad var det kuvat med 10 000-tals avrättade. De följande upproren – i Ararat 1928, i Sason 1930 och i Dersim 1937 – slogs ned med stor brutalitet. I Dersim sköts 70 000 kurder.
Kurdiska namn på städer och byar ändrades till turkiska. ”Kurdistan” ersattes i alla officiella publikationer med ”Östra Anatolien” och ”kurder” kallades officiellt ”bergsturkar”. Efter militärkuppen 1980 blev förhållandena för kurderna än värre, vilket provocerade PKK till att inleda sitt gerillakrig 1984. 500 000 kurder har fängslats och fyra miljoner har lämnat Kurdistan sedan 1984, medan 7 000 byar har förstörts och en tredjedel av den kurdiska skogen har bränts av den turkiska militären.
Som socialister stödjer vi kurdernas rätt till självbestämmande, inklusive rätten till en egen stat. Behoven av att föra fram alternativ som grundar sig på den internationella arbetarklassens erfarenheter är emellertid akut. PKK-ledningen, som framförallt grundar sig på gerillakamp för en oklar ”nationell och demokratisk revolution”, har misslyckats.

Individuell terrorism
PKK bedrev sedan de insett sin oförmåga att uppnå en egen stat mest en väpnad kamp för att driva igenom förbättrade villkor genom en mer begränsad förhandlingslösning. Men denna kamp har aldrig kunnat skaka den turkiska regimen som arbetarklassens kamp. Samtidigt har bombterrorn drivit många vanliga turkiska arbetare i regimens famn.
Miljoner kurder har lämnat de kurdiska byarna och etablerat sig som arbetare i de turkiska storstäderna. Detta har både stärkt möjligheterna för och nödvändigheten av gemensam arbetarkamp.
Centralt i dessa möjligheter är kampen för att bilda ett nytt socialistiskt arbetarparti, som också klart måste stå för kurdernas rätt till självbestämmande.