Strejken på Lagena är ett exempel för alla

"Man kan förlora en strejk men man kan inte förlora på att strejka"

Av Mattias Bernhardsson, kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartiet Socialisterna i Haninge

Det är nu ett år sedan den vilda strejken på Lagena i Jordbro. Lagerarbetarnas strid för att försvara jobben fick ett enormt genomslag och har blivit en symbol för arbetare runt om i landet.

Strejken på lagret kom inte som en blixt från klar himmel. 150 lagerarbetare och chaufförer arbetade på Lagena i december 2008. Då varslade företaget 49 med hänvisning till arbetsbrist. Strax innan hade de okunniga cheferna beslutat att satsa på förarlösa truckar trots arbetares varningar om att det inte skulle fungera i verkligheten. 35 miljoner kastades i sjön. 4 miljoner slösades på ett datasystem som aldrig togs i bruk. Behovet av demokratisk kontroll på arbetsplatserna är slående.

Med det andra varslet av 33 under våren 2009 skulle arbetsstyrkan ha halverats. Inhyrd arbetskraft från bemanningsföretag och hårdare arbetsbelastning tog vid.

Från att ha lyft 100 kollin per timme skulle nu 120 lyftas. Snittvikten på dessa är 16 kilo, men vissa väger uppemot 25 kilo. Detta gör att en lagerarbetare lyfter uppemot 2 000 kilo på en dag. I september förra året kollapsade en arbetare inne på lagret. De inhyrda är pressade att höja tempot och hoppar ofta över lunchpausen. När de är slutkörda kan de bytas ut och företag slipper rehabiliteringsansvar.

Bemanningsföretag var förbjudna mellan 1936 och 1991. Återkomsten är ett symptom på brutaliseringen av arbetsmarknaden. Arbetsrätten sätts ur spel och arbetare betraktas som enkla handelsvaror.

Enligt Företagenas enkät vill 34 procent av arbetsköparna byta ut sin personal mot bemanningsföretag. Argumentet att företagen behöver möta toppar i produktionen är inget argument för inhyrning, snarare bättre planering. Det går att göra scheman efter produktionen.

Bemanningsföretagen används också för att slå mot arbetarklassens organisering och sammanhållning. På kapitalisternas drömarbetsplats finns ingen fackförening och de anställda ska agera som individualister, konkurrera och slå ut varandra.

Men lagerarbetarna på Lagena agerade i motsats som ett kollektiv och tog under några dagar över kontrollen över sin arbetsplats.

Måndagen före midsommar bröt den vilda strejken ut. Av 120 arbetare strejkade 80, av de resterande strömmade sjukskrivningarna in. Tidigt på morgonen samlades de strejkande och blockerade grindarna med en arsenal av bilar.

Polisen var snabbt på plats men vågade inte ingripa i början. Handels skickade ombudsmannen Hans Boberg för att försöka förmå de strejkande att återgå till arbetet. ”Ni förstör” fick de veta och att det p g a strejken inte längre fanns ett förhandlingsläge. Ingen köpte resonemanget. I själva verket hade arbetsgivarna vägrat förhandla över huvud taget vilket föranlett strejken. När väl strejken inleddes var VD:n Per Öberg tvungen att lyssna och deltog i massmöten med arbetarna. Förhandlingsläget hade kommit ur kamp, strejken manifesterade sammanhållningen och blockaden visade vem som kontrollerade arbetsplatsen.

Inga lastbilar kunde åka in på lagret och inga kunde åka ut. Så fort grindarna öppnades ställde de strejkande upp sig och genomsökte att lastbilen var tom innan den fick passera.

Rättvisepartiet Socialisterna, som deltog i stödkampanjen ”Lagenaarbetarnas vänner” med Syndikalisterna, Socialisten m fl organisationer, hjälpte till i strejkvaktskedjan, med att samla in pengar till strejkkassan och mobiliserade stöd från andra arbetargrupper. Sopgubbarna i Stockholm som själva har varit ute i en vild strejk tidigare under året och vunnit var på plats redan på första strejkdagen för att visa sitt stöd. Stöduttalanden strömmade in från landet och internationellt.

Rättvisepartiet Socialisterna krävde i Haninge kommunfullmäktige att kommunen skulle agera för att försvara jobben, men kommunledningen försvarade sin passivitet med att det inte var deras sak. I själva verket handlar det om att Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och högerextrema Sverigedemokraterna vill riva upp LAS, Lagen om anställningsskydd, och lämna arbetare rättslösa likt i början av förra århundradet.

Polisen visade under strejken att de inte är en ”oberoende part” i samhället. De diskuterade oavbrutet med cheferna om vad de ska göra.

Under måndagen försökte polisen i timmar bryta upp blockaden av lagrets in- och utfarter, med argumenten att det rör sig om ”egenmäktigt förfarande”. För att polisens argumentation skulle hålla hävdade de att stridsåtgärden i själva verket var en demonstration; ett löjligt påstående som skulle innebära att alla fackliga stridsåtgärder där arbetsuppgifter är satta i blockad kan brytas upp av polis enligt de polisparagrafer som gäller för ”allmän sammankomst”.

”Det behövs inte polistillstånd för att strejka, det är en rättighet”, var svaret från arbetarna.

Samtidigt visade polisen att de struntar i andra överträdelser, t ex strejkbrytare som använde våld när de försökte forcera strejkvaktkedjan.

Polisen tog in en bärgningsbil för att bärga iväg de bilar som blockade utfarten och försökte skingra arbetarna genom att köra in med polisbilar i leden. Bärgningsbilen omringades av lagerarbetare som krokade fast i varandras armar.

– Fattar ni inte att jag bara vill behålla mitt jobb?! Jag vill kunna titta min familj och mina barn i ögonen, ropade en arbetare förtvivlat.

Trots att blockadena av in- och utfarterna inte kunde upprätthållas hade strejken stor effekt. Företaget har förlorat 600 kronor per lastbil varje förlorad timma. Under en timma stod exempelvis 39 lastbilar stilla och kostade arbetsgivarna uppskattningsvis 24 000 kronor.

Strejken märktes i systembolagsbutikerna i hela landet. Anställda på systemet i Arlanda berättade hur butiken fick slå igen mitt på dagen då de saknade varor att sälja.

På tisdagsmorgonen fick strejkvakterna stort gehör bland de inhyrda som kommenderats ut. De flesta som steg av bussen och var på väg in på morgonen, beslöt efter diskussion med de strejkande att åka hem igen och mottog applåder för sin solidaritet.

Senare på dagen ringer cheferna upp de inhyrda och övertalar dem genom hot att låta sig bli upphämtade i lastbilar för att köras in i smyg.

Under onsdagen och torsdagen genomfördes sedan en stor utåtriktad kampanj med demonstrationer och insamling till strejkkassan runt om i Stockholm.

Efter en fyra dagars ”vild” strejk på Lagena i Jordbro beslutade lagerarbetarna under torsdag eftermiddagen att återgå till arbetet på måndag morgon. Kampen för att stoppa företagets varsel mot 33 fast anställda hade då pågått i över en månad.

– Vi bestämmer när vi går ut i strejk och vi bestämmer när vi går tillbaka, konstaterade Matti Holopainen under torsdagens strejkmöte utanför Lagenas portar.

26 av de 33 förlorade sina jobb. Men strejken var inget misslyckande och sågs heller inte som det av de strejkande.

– Man kan förlora en strejk men man kan inte förlora på att strejka, uttryckte Patrik Olofsson, klubbstyrelseordföranden på Lagenas lager.

Kampen på Lagena satte frågan om bemanning på den fackliga och politisk dagordningen på riksskala för en lång tid. Bemanningsfrågan blev central i avtalsrörelsen och inför valet kan inga partier undvika att diskutera inhyrning. Kampen på Lagena stärkte också andra som valde att ta strid för sina jobb. Ledningen för Euromaint Rail i Malmö drog helt tillbaka sina uppsägningsvarsel inför hotet om strejk.

Efter strejken bildades Jobbupproret med radikala fackliga från hela landet. Lagerarbetare från Lagena har talat på otaliga möten runt om i landet, både på och utanför arbetsplatser.

I november förra året engagerade de sig för att rädda jobben på Coop, något som närmast skrämde slag på cheferna. Den planerade outsourcingen inom Non-foodverksamheten på lagret i Bro stoppades. Dessutom gick arbetsgivarna med på att begränsa bemanningsföretagen med en maxnivå på tio procent per terminal.

När nya klubbstyrelsen skulle väljas i höstas försökte cheferna styra valet. ”Välj inte tillbaka strejkledarna, så drar vi tillbaka stämningen till AD” (arbetsdomstolen) var budskapet. Ett fullsatt årsmöte vägrade ge med sig och valde sin klubbstyrelse ändå. Strax efter drog Lagena ändå tillbaka stämningen till AD.

Men Handelsledningen, som först lovade ta strid i bemanningsfrågan, svek återigen i avtalsrörelsen. Lagren exkluderades från kravet på begränsning av inhyrning och avtalet som slöts innebar en fördel för arbetsgivarna som nu kan köpa ut arbetare billigare.

Fackledningen pekar ofta på att de försökt att förhandla fram förbättringar. Men vad går det att förhandla sig till egentligen när man dyker upp till en pistolstrid med ett ärtrör? Förhandling styrs av styrkeförhållanden. Utan strejkvapnet och en kollektiv kamp står arbetare vapenlösa. Strejkvarslet som först lades var inte riktigt på allvar, då man tog ut enskilda butiker där den fackliga anslutningsgraden var låg. Sen lades ett nytt varsel med fler lager. Där stannade det.

Nu står lagerarbetarna inför nästa stora hot. Systembolaget vill mot allt sunt förnuft sälja det vinstrika Lagena. Troligen vill man sälja innan valet. Ett av skälen kan vara att Lagena har restriktioner då de ägs av Systembolaget. Om Lagena flyttas från Socialdepartementet till Näringsdepartementet skulle Lagena kunna agera som Green Cargo där 100 procent av arbetskraften är inhyrda.

Många befarar också en flytt av lagret, vilket skulle vara ett sätt för ledningen att bli av med den stridbara klubbstyrelsen. Ännu finns ingen köpare. Men en ny kampanj måste förberedas.

Kampen på Lagena fick stor betydelse, inte för att företagets agerande är unikt, tvärtom, utan för att arbetarna valde att ta strid. Man kan bara nå så långt som man själv är beredd att gå.

En del inom vänstern brukar hylla att kampen utvecklades spontant. Men så är inte fallet. Avgörande för kampen och hur långt den kan gå är medvetenheten. På Lagena fanns en stark klubbstyrelse med erfarna fackliga kämpar och det fanns socialister.

Kampen på Lagena är ett exempel för vad som måste ske på alla arbetsplatser där jobben hotas. Mot fackledningarnas passivitet och svek måste en tvärfacklig opposition och vänster byggas för att återta arbetarklassens organisationer.

Röster från klubbstyrelsen på Lagena

Jessica Moya:

– Det är alltid värt att föra en kamp mot orättvisor, oavsett om man vinner eller förlorar den. Kampen skapar debatt och förändring. Vi har lärt oss att hålla ihop och visa det vi står för, vi har vuxit som individer utan att bli individualister. Vi har visat den kollektiva styrkan. Eftersom denna strejk var den första för många, så har vi lärt oss massor till nästkommande.

Matti Holopainen:

– Vi som tog fighten gjorde det som behövdes, vi vägrade sälja ut våra kamrater. Det räcker inte att arbetare på en liten arbetsplats går ut i strejk, kampen måste spridas. Striden satte LAS på tapeten och synliggjorde verkligheten på arbetsplatserna.