Chefen: ”Dra ner byxorna”

Malin är en av många som utsatts för sexuella trakasserier på jobbet”Jag hoppas att fler får upp ögonen och börjar ifrågasät­ta sexuella trakasserier på arbetsplatsen.” Så motiverar Malin sitt beslut att gå ut i media med de trakasserier hon varit utsatt för på sitt jobb i Håga industriområde, Västerhaninge.

Malin jobbar på ett lager som säljer ekologiska och veganska matvaror till restauranger och affärer. Malin har jobbat där i två år.
Sexuella trakasserier är ovälkommet uppträde grundat på kön, som kränker integriteten. Det Malin berättar om är ett solklart exempel, liksom om hur hennes rörelsefrihet har beskurits.
Det vanliga mönstret har gjort sig gällande, gränserna har successivt tänjts ut under en längre tid. När man väl inser vad som är på gång är det svårt att säga hur länge det har pågått.

– En av mina chefer har under en längre tid tafsat på mig, dragit i mina kläder och kallat mig ”snygging”. Jag har känt mig obehaglig till mods och generad, detta har tvingat mig att ta omvägar för att försöka undvika ho­nom.
– Droppen kom strax innan jul då han hotade mig med orden ”Dra ner byxorna, annars kommer jag med stora högen”.
Efter detta var det mycket jobbigt att gå till jobbet. Jag berättade om vad som hänt för en an­nan av mina chefer. Hon blev mycket upprörd och föreslog att jag skulle få en veckas betald ledighet – under ti­den skulle hon prata med förövaren. Sen genomfördes ett möte med hen­ne, mig och honom, där han bad om ursäkt.

– Tyvärr har det inte blivit bra efter detta. Jag mår fortfarande dåligt av att gå till jobbet och har blivit sjukskriven. Förövaren sa i sin ”ursäkt” att han var bestört och inte hade fattat att jag tog illa vid mig. Samtidigt kändes det som att han la skulden på det inträffade på mig. Varför ska jag skämmas och känna pinsamhet av att gå till jobbet?
– Jag har fortfarande inte fått ut pengar från den vecka i januari, då jag efter överenskommelse var hemma. Däremot har jag fått höra av cheferna att jag riskerar få en skriftlig varning på grund av sjukfrånvaron. Men jag mår dåligt på grund av det som har hänt på arbetsplatsen – ingen har ta­git reda på hur jag mår, trots att de borde vara angelägna. Vid ett tillfälle avrådde den kvinnliga chefen mig från att gå till läkaren med detta, vilket jag uppfattade som ett sätt att skydda arbetsplatsen från att få dåligt rykte. Det har i efterhand framkommit att fler tjejer har haft problem på arbetsplatsen. Till saken hör också att många uppfattar arbetsplatsen som rörig och att arbetsledarna inte är bra.

Handelsanställdas förbund visade 2006 att var femte kvinnlig lager­arbetare trakasseras på jobbet. Samma år kom SCB med statistik om att var sjätte kvinna årligen utsätts för sexuella trakasserier i arbetet.
Fackföreningarna ska driva alla arbetsmiljöfrågor och självklart även denna. Arbetsgivaren är enligt lag skyldig inte bara att utreda trakasserier som de får kännedom om utan även ”vidta åtgärder för att förebygga och förhindra att någon arbetstagare utsätts för trakasserier eller repressalier som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning eller för sexuella trakasserier” (diskrimineringslagen).
Detta kräver åtgärder som temadagar, värdegrundsdiskussioner på arbetsplatsen, enkäter o s v. Att detta uppenbarligen inte har gjorts på Malins arbetsplats visar på behovet av en kämpan­de och aktiv fackförening, där liksom på alla arbetsplatser.

Elin Gauffin

Malin är ett fingerat namn