Rättvisepartiet Socialisternas kommunfullmäktigeledamot i Haninge, Mattias Bernhardsson var ute idag med flera medlemmar i RS för att invänta domen från AD tillsammans med sopgubbarna.
Ett 40-tal sopbilar stod uppställda vid Gubbängens IP inte långt från Högdalens sopanläggning när Stockholms sopgubbar idag inväntade Arbetsdomstolens dom i målet mellan Transport och arbetsgivaren Liselotte Lööf AB.
Domen, som blev avslag för Transport, innebär fritt fram för kraftiga lönesänkningar på flera tusen kronor per månad samt längre arbetsdagar. Totalt drabbas ett sjuttiotal sopgubbar som får sina fasta jobb omvandlade till provanställningar, trots att många jobbat i 10 eller 20 år!
I domskälet står bland annat att "Arbetsdomstolens slutsats är att kollektivavtalet och den aktuella löneöverenskommelsen inte kan anses ge det av förbundet påstådda löneskyddet".
AD ger också arbetsgivarna rätt att säga upp de som inte godtar försämringarna, vilket redan drabbat de åtta sopgubbar anmälan till AD gällde:
"Då Arbetsdomstolen funnit att erbjudandena inte var i strid med kollektivavtalet finner Arbetsdomstolen att det förelegat saklig grund för uppsägning av arbetstagarna."
AD dömer alltså helt för arbetsgivarna och
”avslår Svenska Transportarbetareförbundets talan."
– Det här är skit! Vi trodde vi skulle få igenom något. Nu är vi beredda att slå tillbaka. Detta drabbar hamnarbetare, gruvarbetare och alla arbetare. Vi måste slå tillbaka tillsammans!, kommenterade en av sopgubbarna.
När domen stod klar samlades sopgubbarna i snöstormen och utlyste möte på kvällen för att diskutera hur man ska svara.
– Det är obligatorisk närvaro, endast dödsfall är giltlig frånvaro ikväll, ropade nån och fick medhåll i kör.
Arbetsgivarna är revanschlystna efter förnedringen för snart ett år sen då de efter sopgubbarnas vilda strejk fick vika ner sig i försöken att attackera villkoren. Då strejkade alla för att försvara några. Nu
drabbas alla! Sopgubbarnas styrka som manifesterades förra året är minst lika stor och stödet från allmänheten detsamma.
AD:s skandaldom är en attack mot alla arbetare. Det behövs alltså inte bara stöd från hela arbetarkollektivet till sopgubbarna – det behövs att facken tar kamp mot vad allt domen innebär för alla arbetare och dessutom tar av silkesvantarna inför den stundande avtalsrörelsen där dessa frågor också måste tas upp.
Mattias Bernhardsson
AD-DOMEN I KORTHET
AD:s egen sammanfattning av vad målet gällde:
"Åtta renhållningsarbetare blev uppsagda på grund av arbetsbrist efter att de avböjt arbetsgivarens erbjudande om nya anställningsvillkor innebärande att de i stället för premielön skulle erhålla fast månadslön jämte premiekompensation. Erbjudandena innebar lönesänkningar. Fråga om arbetsgivarens agerande inneburit att arbetsgivaren gjort sig skyldig till kollektivavtalsbrott och om det förelegat saklig grund för uppsägning. Tvisten har i huvudsak avsett om det krävs en lokal överenskommelse för att en arbetsgivare som är bunden av miljöarbetareavtalet ska kunna frigöra sig från med arbetstagaren avtalad premielön och i stället övergå till att tillämpa fast lön jämte premiekompensation och om kollektivavtalet och dess löneöverenskommelse innebär ett skydd mot kollektiva lönesänkningar vid byte av löneform."
AD hänvisar till en annan dom från 1994, då man dömde mot arbetsgivarna:
“Arbetsdomstolen har i ett avgörande, AD 1984 nr 32, uttalat sig om kollektiva lönesänkningar. Tvisten handlade om arbetstagare på en bilverkstad och deras lönesättning efter en överlåtelse av verksamheten till en ny arbetsgivare. Vid verkstaden gällde före överlåtelsen ett hängavtal om tillämpning av bil- och traktoravtalet. Den nya arbetsgivaren erbjöd arbetstagarna fortsatt anställning men med lägre lön än den som utgått hos den gamla arbetsgivaren. Parterna i målet var överens om att bil- och traktoravtalet skulle gälla även efter överlåtelsen. Domstolen uttalade att övergångsbestämmelserna till kollektivavtalet innehöll en i princip ovillkorlig förpliktelse för arbetsgivarna att höja månadslöner och premielöner med vissa belopp respektive procentsatser. Arbetsdomstolen anförde vidare att det skulle innebära en viktig begränsning av denna förpliktelse om arbetsgivaren efter att ha höjt lönerna på avtalat sätt skulle ha möjlighet att genom överenskommelse med arbetstagarna kollektivt sänka deras löner. Arbetsdomstolen fann att den nya arbetsgivarens löneöverenskommelser med de enskilda arbetstagarna stred mot kollektivavtalet och därigenom var utan verkan.”
Det kan därmed tyckas att det ska ge Transport och sophämtarna rätt i detta fall. Men utan egentlig motivering skriver AD i sin dom att:
”Arbetsdomstolens samlade bedömning är att förbundet inte lyckats visa att erbjudandena gällde ett sådant annat lönesystem för vilket det krävs lokal överenskommelse enligt 4 § 1 mom femte stycket. Den fortsatta bedömningen utgår därmed från att den löneform arbetstagarna erbjöds var ett erbjudande om fast månadslön jämte premiekompensation i enlighet med regleringen i 4 §.”
AD:s Domskäl under rubriken “Praxis”:
“I målet är ostridigt att det inom några företag har träffats lokala överenskommelser om övergång från premielön till månadslön. Av detta går dock inte, enligt Arbetsdomstolens mening, att dra den slutsatsen att avtalet har innebörden att det krävs en lokal överenskommelse för ett sådant byte av löneform eller att bruket av lokal överenskommelse skulle ha varit en sådan etablerad praxis som motparten känt till och inte invänt mot och som därmed lett till att kollektivavtalet fått den påstådda innebörden:”
DOMSLUTET
”1/ Arbetsdomstolens slutsats är alltså att det inte är visat att premielönesystemet har en sådan ställning i kollektivavtalet att det, som förbundet synes göra gällande, därmed skulle ligga inbyggt i avtalet att en överenskommelse om premielön inte kan frångås utan en överenskommelse med den lokala fackliga organisationen. Därmed är inte sagt att om premielön varit huvudlöneform skulle det i sig innebära att lokal överenskommelse krävs på sätt förbundet påstått.
2/ De ställningstaganden som Arbetsdomstolen gjort innebär alltså att det inte kan anses följa av kollektivavtalet att det krävs en lokal överenskommelse för att byta löneform från premielön som regleras i 5 § till fast lön jämte premiekompensation enligt regleringen i 4 § 2–7 mom.
3/ Den av bolaget föreslagna villkorsändringen kan beskrivas som en kollektiv lönesänkning då den berör samtliga arbetstagare i det aktuella området. Det är ostridigt att den åberopade löneöverenskommelsen för avtalsperioden innebär en löneuppräkning för alla arbetstagare, oavsett löneform, med samma procentsats. Arbetsgivarparterna har inte invänt mot att det innebär ett åtagande för de arbetsgivare som är bundna av avtalet att höja lönerna med de angivna procentsatserna.
4/ Till skillnad mot domstolens avgörande AD 1984 nr 32, som redovisats ovan, avser nu aktuell situation att lönen skulle kunna sänkas till följd av ett byte från en i kollektivavtalet reglerad löneform till en annan också i kollektivavtalet reglerad löneform. till en annan också i kollektivavtalet reglerad löneform. Även vid ett byte av löneform kommer arbetstagarna att få del av den överenskomna löneökningen. Förbundet synes dock göra gällande att löneöverenskommelsen inte innebär endast ett skydd för att uppräkning av lönerna i respektive löneform sker enligt avtalet och att det därefter t.ex. inte går att erbjuda samtliga i ett kollektiv som avlönas med premielön en lägre utgående premielön. Förbundet gör därutöver gällande att av löneöverenskommelsen följer att den utgående lönesumman för kollektivet – i detta fall arbetstagarna inom området Östermalm – inte under avtalsperioden och inte utan lokalt avtal får bli lägre genom ett byte av löneform. Det har inte gjorts gällande att parterna kommit överens om att kollektivavtalet och löneöverenskommelsen innebär ett sådant skydd. Inget i avtalstexterna talar för ståndpunkten. Löneöverenskommelsen i sig kan, enligt Arbetsdomstolens mening, inte heller anses bygga på en sådan outtalad förutsättning och därför anses ha ett sådant inbyggt löneskydd.
Arbetsdomstolens slutsats är att kollektivavtalet och den aktuella löneöverenskommelsen inte kan anses ge det av förbundet påstådda löneskyddet.
5/ Bolagets uppsägningar av de åtta arbetstagarna har skett efter det att någon överenskommelse med de enskilda arbetstagarna om ändrade anställningsvillkor inte kunnat uppnås. Då Arbetsdomstolen funnit att erbjudandena inte var i strid med kollektivavtalet finner Arbetsdomstolen att det förelegat saklig grund för uppsägning av arbetstagarna. Någon annan omständighet, än att erbjudandena om villkorsändring var i strid med kollektivavtalet för att uppsägningarna skulle sakna saklig grund, har inte åberopats. Förbundets talan om att uppsägningarna ska ogiltigförklaras ska därmed också avslås. ”
”Domslut
1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Transportarbetareförbundets talan.
2. Svenska Transportarbetareförbundet ska ersätta Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Liselotte Lööf Aktiebolag för rättegångskostnader med trehundrasextusenfyrahundrafemtiotvå kr (306 452) kr, varav 300 000 kr avser ombudsarvode, med ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.
Ledamöter: Cathrine Lilja Hansson, Inger Andersson, Berndt Molin, Björn Müntzing, Claes Frankhammar, Birgitta Widén och Stina Nilsen.
Enhälligt."
Läs hela domen
här
Lina Thörnblom, kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartiet Socialisterna i Haninge kräver att överskottet används till skola och omsorg.
