Hur kan vård och skola försvaras?

Artikel ur Offensiv

Inte sedan början av 1990-talet har konjunkturen försämrats med en sådan rasande fart som idag. Detta slår nu snabbt mot den offentliga sektorns ekonomi med minskade skatteinkomster och hot om att minst 15 000 jobb försvinner 2009 och 2010.

Kommun- och landstingspolitiker som inte tar strid mot nedskärningar- na blir medansvariga till jobbslakten. Socialister i kommunfullmäktige mås­te föra fram ett kampprogram mot krisen.
Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) måste kommunerna och landstingen tillföras minst 8 miljarder kronor för att undvika uppsägningar på minst 15 000 anställda un- der 2009 och 2010. Det är slutsatsen av en enkät som gått ut till SKL:s medlemmar. Att kommunerna ännu inte fullt ut insett krisens djup tillsam­mans med att alla kommuner och landsting inte svarat på enkäten innebär att siffran kan vara betydligt hög­re.
Bara i januari varslades 1 300 landstingsanställda och 372 kommunanställda.
I Norrbotten har landstinget varslat 100 personer om uppsägning trots en rekordskattehöjning på cirka tio procent (98 öre). I Västernorrlands landsting hotas var tionde anställd. Vissa mindre kommuner hotas av ekonomisk kollaps. Kalix fick i december ta lån för att betala ut lönerna och Pajala kommun tror att ett krispa-ket med besparingar på uppemot 4-5 procent är nödvändigt. I Luleå planeras nu för nedskärningar på två procent, vilket innebär 85 miljoner kro- nor för 2010.

Behov av kamp för att försvara den offentliga sektorn är större än någon­sin. Efter 15 år av nedskärningar innebär nästan alla neddragningar dras- tiska effekter för verksamhet och personal. Trots nyliberalismens ideologiska kollaps kommer lokalpolitiker från alla etablerade partier inte att avhålla sig ifrån att använda krisen för att dri­va igenom nya privatiseringar.
Rättvisepartiet Socialisternas (RS) krav på återställande av statsbidragen till kommuner och landsting blir än mer aktuellt på grund av krisen. Till skillnad mot socialdemokraterna och vänsterpartiet, som föreslår tillskott som inte ens stoppar nedskärningar­na (5 respektive 8 miljarder kronor) kräver RS en verklig upprustning. Enligt ekonomen Sten Ljunggren skulle den offentliga sektorn ha cirka 100 miljarder kronor mer i dagens priser om dess andel av BNP varit densam­ma som 1980.
De resurserna är absolut nödvändiga för att skapa 200 000 nya jobb inom vård, skola, omsorg etc för att höja tillgängligheten, öka kvalitén och minska stress och arbetsbelastning. RS kräver också en återkommunalisering av privatiserad verksamhet och massiva kommunala investeringar för en hållbar omställning av kommunala bostäder, transporter, V/A, renhållning och så vidare.
Rättvisepartiet Socialisternas krav anklagas ibland för att vara ”orealistiska”, vilket underförstått innebär att vi borde acceptera kapitalismens ”re­alism” i form av stora nedskärningar. Men programmet är fullt realistiskt eftersom RS samtidigt förklarar att det bara är möjligt att genomföra genom en massiv mobilisering och kamp från hela arbetarrörelsen. Även ”små” kamputbrott, som till exempel sophämtarnas segerrika strejk i Stockholm, visar på potentialen om hela arbetarklassen går samman.

Ett exempel på hur socialistisk kamp vänt nedskärningar till upprustning är Liverpool i England, som på 1980-talet styrdes av en kämpande och socialistisk del av Labourpartiet (där föregångaren till RS systerparti i England ingick). Istället för planerade nedskärningar och uppsägningar av tusentals anställda genomförde den nyvalda socialistiska majoriteten en massiv upprustning. För att finansiera programmet krävdes ett tillskott på 275 miljoner kronor från regeringen, något som bara blev möjligt genom att pressa regeringen med stora demonstrationer, lokala generalstrejker och gruvarbetarnas samtidiga strejk.
Precis som socialisterna i Liverpool vägrar Rättvisepartiet Socialisternas kommunfullmäktigeledamöter i Luleå, Umeå och Haninge att ­föreslå nedskärningar när skatteinkomsterna viker.
Istället pekar vi på kapitalismens bankrutt och det kommunala uppror som krävs för pengarna tillbaka till den offentliga sektorn.
”Den kommunledning som lämnar budgetfundamentalismen bakom sig och startar ett gräsrots-kommun­uppror för mer pengar och säger ’Vi vägrar skära ned’ kommer att få ett enormt stöd under­ifrån. Det visar om inte annat den stora demonstrationen mot skolnedskärningarna den 6 november”, skrev Rättvisepartiet Socialisterna i sin budgetreservation från november 2008.

Om marknaden inte kan trygga de mest grundläggande behoven av jobb, bostäder, utbildning, vård etc måste de stora företagen och bankerna förstatligas under demokratisk kontroll underifrån, så att resurserna kan användas på ett planerat sätt för att tillgodose behoven hos människor­na och miljön.
Till skillnad från Liverpool finns det idag varken en socialistisk majoritet i något kommunfullmäktige eller en facklig ledning som på allvar är beredd att utmana nedskärningspolitiken i den offentliga sektorn. Om den fackliga ledningen på central (och of­ta även lokal) nivå inte är beredd att ta kampen måste aktioner istället planeras underifrån, där anställda samarbetar med brukare, anhöriga, elever, föräldrar och så vidare.
Den massiva demonstrationen för sjukhuset i Övik är ett exempel på gräsrotsinitiativ som behöver växa sig starkare och sprida sig över Sverige.
Rättvisepartiet Socialisterna kommer både i kommunfullmäktige och utanför att stödja uppbygget av en så­dan rörelse.

Jonas Brännberg